Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 2

gör mig förlägen blott jag tänker derpå; stora allerna-duga icke. Men der är en annan ingång på den der slingrandex stigen der bakom, om jag blott kunde obemärkt komma in på den: Ja, jag kan ställa så. till, om jag går en krok på körvägen, en lång omväg; men hvad betyder det? Körvägen ligger lägre än allmänna promenaden, och häcken, som sträcker sig bredvid densamma, skall undanskymma mig, så att hon icke skall e mig. Så skall det gå till. Jag skall nästan obemärkt komma fram till henne. Nå! Hvilka skola bli mina första ord till henne? Jag är säker på att jag skall se ut som en gås. Om jag bara visste hennes namn! Hennes namn skulle göra mig ledig i mitt skick. Hvilket svagt hjerta jag har! Jag är så blyg som en flicka. Tanken på att möta hennes blick kommer mig att darra. Om det vore mörkt, skulle jag ha mera mod, I alla fall det skymning klockan half nio, löfsalen är tät, och det är mörkare derinne. En tårpil bildar ett slags skjultak öfver bänken, på hvilken hon sitter. Gud signe den handen, som planterade den! — Dessa reflexioner gjorde mig litet tryggare; aftonens skuggor skulle dölja min förlägenhet. Det var en af dessa odrägligt heta dagar — 30 grader Raumur — hvilka ge turister anledning att skrifva i sina -anteckningsböcker, att italienarne aldrig göra annat än ligga lata i skuggan. Var så god, herr turist, att stiga in i en upphettad ugn och arbeta dugtigt der, om ni kan! Solen utgöt eld, såsom om hon velat med ens förgöra menniskorna genom den summariska processen attsmälta dem; och när jag hade slutat min besigtning, var jag som ett glödande jern, fräsande när det stoppas i kallt vatten, Jag skulle ha önskat att fördrifva ett par timmar med Fantasio; men att gå så långt var utöfver mensklig förmåga, och jäg gick hem. Hvad timmarne voro tröga! Jag försökte läsa — omöjligt! Jag bjöd till att sofva — jag var så uttröttad af hettan