Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

för första gången i min lefnad, men för gäfves, Allt efter som eftermiddagen fram skred tilltog personernas antal på promena den, och min mönstringsbefattning blef all svårare i trängseln. Och hvad den unga flic. kan med vackra håret i blå klädningen såg å mig! Jag vände tvärt om och drog Al edo med mig efter henne. Vi hade icke gått femtio steg, då — se hvilken blick brunetten med Junogången kastade på mig! Ännu en svängning, nästan så hastig som den förra, och jag började att jemte Alfredo förfölja den mörkögda skönheten. Vi följa efter henne, vi gå förbi henne, vi låta henne passera, Det är icke hon. Hon har alls icke vändt sitt hufvud åt min sida. Låtom oss gå och se oss litet omkring i den mindre besökta venstra alln! När jag tänker der på, promenerar visst min okända der. Kärlek tycker icke om stora folksamlingar. Vi gingo fram och tillbaka i den andra alln. Förgäfves öppnade jag min rock, förgäfves visade jag på fördelaktigaste sätt min camelia; inpen af det täcka könet skänkte camelian eller dess bärare någon uppmärksamhet. Skola vi gå tillbaka till högra allen? Här är så dammigt. Tyoker du det? svarade Alfredo och följde mig med englalik undergifvenhet. Låtom oss sätta oss litet och se På det förbigående folket... Knappt hade vi satt 055, förr än den mörka skönheten kom förbi oss och såg åter på mig. Intet vidare tvifvel, det är hon. Och än en gång rusade vi åstad för att följa efter henne. Nej, nej, det är icke hem, såvida hon icke är en verklig Tj berius i förställning, uti kjortlar. På detsiättet manövrerade vi ända till skymningen, Nu är det slut. Intet hopp öfrigt, Jag var född ait bli plågad. , två, tre veckor förflöto, och inga underrättelser. Hvad kan en man i sådan belägenhet göra annat än skrifva sonnetter? Petrarca gjorde det, och derföre gjorde jag