Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 2

nare stod händelsevis främst på Fantasios anmälningslista till Carbonaro), och att viskulle börja våra operationer påföljande morgon. Vi kunde ha sagt i dag, ty klockan var tre på morgonen då vi, trötta af att prata och vandra omkring, skildes från Fantasio. Lyckligtvis hade vår långa nattvandring denna gång icke väckt någons misstänksamhet, icke ens karabinierernas, af hvilka vi mötte åtskilliga par, och hvilka läto oss ostörde passera. TJUGOFJERDE KAPITLET. Samma dag, när jag kom in för att spisa middag, räckte Santina mig ett bref. Lisaren torde komma ihåg Santina, dottern af kyrkoherdens i San Secondo hushållerska — flickan med det besynnerliga utseendet, hvilken vi plägade kalla taterskan. På hennes mors begäran tog min mor henne i sin tjenst. En mycket underlig, nyckfull varelse var denna Santina; ibland smög hon sig undan i flera timmar utan att bry sig om när någon ropade henne; ibland var hon vresig emot dem ene eller andre af familjen, så att hon i flera dagar hvarken talade till honom eller såg TÅ honom; men derjemte var hon så HBig, så förståndig, så omtänksam, så tillgiven, att, oaktadt hennes nycker, hon Yar favorit hos hvar och en hemma, Hvem skickade hit det?, sade jag då jag tog emot brefvet som Santina räckte mig. Jag vet icken, svarade flickan buttert; mannen, som bar hit det, sade att ni skulle nog veta det.n Det var ett litet bref, prydligt, glansadt och parfymeradt. Sigillet förestilde en liten Cupido med fingret på läppen, och mottot var: Tystlåtenhet,. Medan jag betraktade sigillet sade Santina: Det är ett fruntimmersbref. Huru kan du veta det? : Jag är säker derpå; se efter om icke så är t Jag öppnade brefvet och ögnade igenom de få rader det innehöll. Santina hade rätt, Jag