Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 2

er. I går bjöd emellertid Humlegårdsteatern J å ett nytt stycke, På Lemos strand, dramaisk idyll med sång i 2 akter, finskt original. Fill följd af de fitiga besök Finland under enare år haft af svenska teatertrupper, har lerstädes börjat uppspira-en inhemsk dramaisk litteratur, hvars alster, om de än burit pår deraf att denna konstgren ännu är myckset ung i Finland, likväl antydt, att åtskiliga bland. den yngre generationen af skrifttällare derstädes börjat rikta sina tankar och ina krafter åt detta håll. Tid efter annan ia också blifvit till oss öfverförda Topelii Efter femtio år, och Regina von Emmeritz, Berntsons Ur lifvets strid, v. Essens ;Skärgårdsflickan m: fl., och till dem sluter sig nu senast förevarande stycke, som likväl röjer en något svag och osäker hand. Styckets hufvudtanke har författaren lånat ur Runebergs Fänrikens marknadsminne., Ilan låter tvenne krigare, hvilka 1808 såsom unga män kämpat sida vid sida på Lemos strand, der återfinna hvarandra 42 år senare, sedan deras banor under tiden gått i mycket skilda riktningar, i det den ene som tiggare framsläpat sitt lif, den andre vunnit befordran och en rikedom, hvars frukter han nu vill dela med sin gamle krigskamrat. Aterseende och igenkännande förberedas emellertid af en serie tillfälligheter, allesammans mycket förundransvärda, och ingalunda bildande någon naturligt sig utvecklande handling. Också synes stycket hufvudsakligen vara beräknadt att anslå genom uppkallandet af fosterländska minnen från den tid, som blifvit den nu lefvande generationen förtrogen isynnerhet genom den Runebergska sången; men oaktadt välmeningen och den utan tvifvel varma fosterlandskänsla, som lifvat författaren, göra likväl dessa registermässiga upprepanden af namn på hjeltar och slagfält, dessa braskande utrop om tapperhet, fosterlandskärlek och gjutet hjerteblod — alltsammans af troget syskontycke med hvad vi här hört i Veteranerna och Vid Wirta bro, — icke något synnerligt behagligt intryck. Vi veta icke om saken kan annorlunda uppfattas i förf:s hemland; men anse det åtminstone sannolikt att der, hvarest man är så förtrogen som i Finland med den rena klangen från Runebergs lyra, måste denna uppskrufvade patos förefalla nog mycket såsom missljud. Det språk, författaren låter en af personerna i stycket, den gamle korporalen, tala, är heller ingalunda öfverensstämmande med dennes samhällsställning, och då dertill kommer en framställning sådan som herr Agardhs, kan man icke undgå att finna bilden något karrikatyrmässig. Om de öfriga karaktererna, liksom om det sätt hvarpå de återgifvas, är föga att säga; endast tyckes det vara nog fultaf styckets älskare, då han, förklädd till skjutsgosse, råkar sin utvalda, att säga sig önska kunna skjutsa hennes far — in i evigheten, på det han icke måtte stå i vägen för deras förening. Särdeles muntrande var vid gårdagsrepresentationen besagde älskares missägning, då han ville berätta huru han varit nära att med sin mor omkomma i vågorna, men råkade säga lågorna och strax derpå rätta sitt misstag och tillade vågorna. Till efterpjes gafs i går den redan förut ett par gånger på Humlegårdsteatern gifna operetten De löjliga mötena, som spelas med rätt mycket lif och af åtskilliga bland de medverkande med en rätt muntrande komik. Andra slå dock öfver i det groteska, såsom t. ex. hr Björkman, som tycktes anse den komiska styrkan för tillfället böra ligga hufvudsakligen i benen. Hr Anderssons trupp har eljest för hans senaste Finlandssejour blifvit förstärkt med åtskilliga nya medlemmar, som förut tillhört Mindre teatern och Södra teatern, så att den nu räkna rätt många teatervana skådespelare och skådespelerskor.