Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 3

AR AT MT ORS Met l finde. fö 4. ken Såg. vätita på den nyfödda dagens ankomst. Långt, långt under våra fötter. utbredde sig det vida, herrliga Medelhafvet, alltid omvexlande, alltid skönt, som med sitt lätta svall tycktes helsa den uppgåends golen med en känsla af kärlek :och nöje. Iblabd var det vår tur att gå öfver med våra bössor till Fantasio och derefter vandra meltan vingårdarne på kullen; för att söka upp vildbråd. Huru angenäm var icke: kullen med sin milda luft, sitt doft af tusentals vilda blommor och sin pröktiga utsigt öfver panoräman af hamnen och staden. Genova la superba! Ofta glömde vi jagten och tillbragte hela timmar i djupt betraktande, medan. våra själar, uppfylda af sväfvande men ljufliga känslor; höjde sig likasom lärkörna, hvilka; uppflygande: bredvid våra fötter, ilade åppåt och försvunno för vår syn i den himmelska azuren. O; hvarföre, tänkte. vi, skulle det finnas elaka regeringar, för att hindra oss ifrån att njuta af dessa herrliga Guds verk och vara lyckliga? Ack! Vi voro långt ifrån lyckliga. Ett öfverflöd af entusiasm, som icke fann något föremål, hvaröfver den kunde utgjuta sig, en yrånighet af lifskraft inom oss, hvilken, af brist: på användande, bortslösades i fruktlös saknad, var det onda som, likt rost, frätte på våra lif; vår ytterliga oförmåga att uträtta någonting godt, eller hvad som föreföll oss vara godt, gnagde, likt en aldrig döende mask, på våra hjertan. Fantasio hade två gånger skrifvit till de tvenne utskickade, i ändamål att erhålla någon underrättelse, men hade icke fått svar. Månne ban sjelf skulle fara till Paris? Men huru få pass? Det var skada att vår farbror. kaniken icke var kanik vid domkyrkan i Bologna. Skulle vi verkställa Fantasios associationsplan? Vi voro i stor förlägenhet, Sforza och Alfredo kommo ibland