Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 2

ännu vid passerandet genom Wenersborg! offentligen omtalas såsom sedda i det mest friska och raska skick, slutligen blifvit offer för så hårda ansträngningar, att det icke skulle hafva förundrat någon, om de allmänt uppgifvits. Huru välbehållne deremot inryckte icke på Axevalla hed Elfsborgs, Westgöta Dals och Wermlands regementen efter långväga tåg? Endast till följd af en förståndig och omsorgsfull behandling var förhållandet sådant. Tvenne regementen, som marscherade samma väg, företedde en högst olika anblick. Efter ett par mils nattmarsch anlände största delen af Westgöta Dals regemente den 15 Juni på morgonen till Skara, gladt och välbehållet, inqvarterades, tillbringade lugnt och förnöjsamt sin dag, ordnades följande morgonen, tillika med de öfriga från annan väg anryckande kompanierna till afmarsch, och utan ett ögonblicks tröttande väntan skedde aftåget. Befälhafvaren lät icke här, såsom vid -Bohusläningarne, den uppstälda truppen vänta på sig, hvarken en eller fyra timmar. Någon stund senare kommer Bohus läns regemente tågande och rastar vid staden. De matta soldaterna kasta sig ned på marken, bortåt ett hundratal dingla maktlösa på trossen. Men den ädle chefen har icke tappat modet — huru det var med förståndet lemna vi derhn — med hårda ord och hotelser antastar han en soldat, derföre att denne vågade hafva tvenne knappar öppnade i sin vapenrock när han hemtade en flaska vatten att lindra några matta kamraters törst, skrapar och gnatar öfverallt. Sådant framkom, och med plats, det regemente, som vi af militärer hört förklaras för det härdigaste och mest oförtrutna i svenska armen, så som man kan vänta det af en med hafvets stormar stridsvan befolkning. Aldrig hafva vi hört ett bittert klander enstämmigare uttalas än öfver detta sätt att föra befäl; och militärer, äldre eller yngre, de må huru strängt som helst hålla på den krigiska disciplinen, ogilla dock på det högsta ett sådant missbruk af densamma, öfvadt af en endas godtyckliga makt öfver tusendes pligtkänsla. Enligt senare till konungens befallningshafvande ingången rapport har den från Bohusläns regemente under marschen förrymde soldaten n:r 48 Berg af Lane kompani påträffats död i Arrsjön på Hunneberg. — I samma tidning skrifves: Norska truppernas framtågande genom landet har ej blott i städerna firats med glad högtidlighet. Från en trakt af Billingen åtminstone hafva vi hört omtalas detta framtågande såsom ett högst pittoreskt uppträde, i det ungdomen bland allmogen af båda könen allmänt formerade bekantskap med de marscherande norska soldaterna och med fredligt våld togo af dem gevär och packning, för att lätta deras börda, och de, som ej kunde få något med att bära, gingo arm i arm med de vapenlösa soldaterna. Det tyckes af allt hvad man hör, som hade regentens afsigt, att föra brödrafolken tillsammans för att göra närmare bekantskap, slagit ut på det lyckligaste sätt. — I Norrköpings Tidningar för den 3 d:s läses: Från de tyska ullmarknaderna, som hållits i dessa dagar, berättas öfverensstämmande, att afsättningen varit mycket liflig och att reduktionen i priserna icke är så stor som man hade befarat. På marknaden i Berlin var tillförseln mycket stor och utgjorde c:a 110,000 centner, hvarf: re köparne i början höllo sig tillbaka; men då säljarne något modererade sina priser, blef köplusten större, och första marknadsdagen såldes 43,000 centner. Pris-reduktionen gjorde i medeltal för finare varor 8 å 12 th:r och för gröfre 5 å 8 th:r. I allmänhet betaltes för feine Einschuren 88 å 96 th:r pr centner, för medelfin 81 å 96 th:r och för mindre vacker 75 å 78 th:r. — De tyska fabrikanterna voro de raskaste köpärne. — På förslag till Östra härads domsaga i Blekinge har hofrätten uppfört: v. häradsh. C. J. Hultqvist, hofrättsnotarien E. A. Landegren och fiskalen i Göta hofrätt A. Bergström. — Af Svensk Författningssamling har i dag utkommit n:r 50, innehållande K. M:ts stadga angående sinnessjukes behandling och vård. — Val till fullmäktige i fabriksföreningen förrättades i går, då, i stället för grosshandlanden S. N. Lamm, som med döden atgått, grosshandlanden och sidenfabrikören H. Davidsson invaldes och alla öfriga återvaldes. PS SEEN — Uti Svenska Tidningens gårdagsnummer finnes införd en artikel ur Blekingsposten öfver de landsförvista qvinnorna och den för dem öppnade subskription; en artikel, hvilken vi ansett nödigt att med några ord till besvarande upptaga, helst vår Stockholmskollega lemnat densamma sitt förord, jemte en förklaring, att den öfverensstämmer med dess egna åsigter i ämnet. Uti ifrågavarande artikel säges bland annat, att dessa svenska till katolicismen öfvergångna qvinnor icke förtjena belöning, ty något annat afses icke med understödet — för det de offentligen öfvergifvit landets religion?. Vidare yttras, att subskriptionen skulle innebära ett hånande af landets lag och landets religion samt en offentlig uppmuntran till affall från vår lutherska församling. Slutligen förespeglas såsom en följd af subskriptionen, att katolicismen skall stolt resa sitt hufvud och åstadkomma än värre oreda i vårt arma, religiöst orediga fosterland.? Vi skatta oss lyckliga att högst sällan inom svenska pressen hafva påträffat en artikel af den art som den här refererade: en så total obekantskap med det ämne man vill behandla, så lättsinnigt framkastade beskyllningar, en värre oreda? i tankeföljd och slutledningar. Att det understöd, som genom subskriptionen kan beredas: dessa qvinnor, aldrig afsett eller kunnat afse något slags belöning, borde vara klart för hvar och en som vill besinna och begripa sjelfva arten af en välgerning i allmänhet och af ifrågavarande bidrag isynnerhet, hvilka, om ock innebärande en opinionsyttring från gifvarnes sida, i intet fall antaga karakteren af ett premium å emottagarinnornas. Än mindre har subskriptionen föranledts deraf, att de katolikblefne offentligen öfvergifvit landets religion. Då artikelförfattaren här synes lägga särskilt vigt på att öfvergifvandet skett offentligen, ser det nästan ut som om han hellre sett att det skett hemligen under fortsatt yttre iakttagande af statskyrkans lagar och bruk. Att man genom subskriptionen skulle ha hånat landets lag och landets religion, är en beskyllning lika obefogad som grundlös. Vet då ej Blekingsposten att personer, som drabbats äfven af den rättvisaste lag, kunna i sin utblottade ställning erhålla och ej sällan verkligen erhållit under