Aftonbladet – 6 juli 1858, sida 2

färdade beslutet. Ibland bemyndigade han en person att förete det eller det beviset, eller göra det eller det undantaget, tvärtemot lagens stadgande. Vid andra tillfällen återförvisades målet till samma domstol, för att ånyo afdömas. Man kan lätt föreställa sig huru skadligt både för rättvisans skipande och vederbörande embetsmäns anseende ett sådant bruk att upphäfva redan utfärdade domslut skulle vara. Några af de i dessa memoirer anförda fakta torde redan ha satt läsaren i tillfälle att i någon mån bedöma: den aktning, som hystes för personlig frihet. Ingen: skriftlig befallning var behöflig för att inkasta en medborgare i fängelse. Guvernören, kommendanten, polisdirektören, advokatfiskalen, fredsdomaren, borgmästaren, karabiniererna, ända ned till den ringaste polisagent eller spion — hvar och en af dessa hade rättighet att arrestera. Men om det var lätt att komma in i fängelse, var det oändligen svårt att åter slippa ut. En fånge kunde I dag bli försatt i frihet genom en befallning af borgmästaren, och i morgon kunde en befallning af guvernören, kommendanten, polisdirektören ånyo skicka honom i fängelse. Se här en händelse bland tusen: Marchesa X, anförde klagomål emot borgmästare och råd i köpingen Pecetto för något förment intrång på hennes område. Senaten (högsta domstolen) ogillade marchesans besvär och frikände svarandena. Senatens dom ansågs såsom en skymf för marchesans familj, som var mäktig och hade vänner vid hofvet. En vacker dag blefvo borgmästare och råd i Pecctto arresterade och förda till fängelset i Turin. Advokaten, som hade försvarat deras sak inför senaten, skyndade till polisdirektören och visade honom det frikännande utslaet. Polisdirektören svarade blott leende: Senaten har dömt pra, men jag har gjort bättre, och skickade ifrån sig lagkarlen utan vidare förklaring. Fångarne blefvo ieke frigifna förr än det bebagade marchesan att de skulle få slippa ut, och de blefvo tvungna att lofva att de hädanefter skulle uppföra sig