Aftonbladet – 6 juli 1858, sida 2

och näringsfrihetslagen X) — två af de nu brännande frågorna i Danmark — uti hvilka vissaparagrafer af honom ogillades. Lagen medförde ett privilegium för odugligheten, förmenade han, som vore lika så skadligt som ett privilegium för dugligheten. — Justitierådet Miller erhöll derefter ordet, hänvisande till sin förra. verksamhet såsom folkethingsman, hvarunder han städse yrkat liberala grundsatser och anslutit sig till dessas banårförare. Il. afseende på näringslagen, hvartill han wutarbetat sjelfva förslaget, så grundades det på den erfarenhet han vunnit äfven i andra länder om skråtvångets skada, om näringsfrihetens nytta; han vore således icke någon kammarlärd, som hans hätska motståndare påstått, och hade noga öfvervägt saken från alla sidor innan han, på ministerens uppmaning, företagit det vigtiga arbetet. Han slutade sitt vackra föredrag med den erinran, att emedan han var domare vore han också fullkomligt oberoende. — Öfverste Nissen betecknade i sitt tal den förre talaren såsom doktrinär och talade vidt och bredt emot näringsfriheten. — Öfverrättsprokurator Larsen rekommenderade deremot Justitierådet Mäller på det högsta, erinrade om hans karaktersfasthet och hans stora insigter, och afrådde bestämdt att välja Tiemroth, erkännande hans hederliga och patriotiska karakter, men anseende honom ha varit en olycklig representant, hvars verksamhet såsom sådan bestått i ett oändligt teoretiserande och obegripliga konseqvenser. Äfven andra förordade Möller. Sedan ordföranden flera gånger uppmanat någon tillhörande den majoritet som skulle anmodat regeringsrådet Tiemroth att ställa sig som kandidat att uppträda, men ingen afhördes, förklarade öfverste Nissen, att han ville uppställa sig såsom kandidat, derest Tiemroths vänner droge sig tillbaka ifrån denne; men något bestämdt löfte sade han sig dock icke vilja gifva. Ordföranden, såsom sjelf valman, förklarade sig instämma medralla dem som yttrat sig för justitierådet Miller. Derefter upplöste han mötet, och ett lefve utbragtes för den sistnämde af den långt öfvervägande delen bland de närvarande valmännen. Miller blef sedermera vald med stor röstöfvervigt. Valmötet i Köpenhamns femte krets den 11 Juni var i vissa fall mera pikant. Der hade kapten Bangert och öfverrättsprokurator Damkier, som begge voro tillstädes, förklarat sig villiga att uppträda såsom kandidater. Den förre underrättade församlingen derom, att han i tre år varit ordförande i Folkföreningen och stälde sig såsom kandidat efter densammas uppmaning. Han var fastighetsegare, sade han, och trodde att thinget bättre behöfde sådana än embetsmän.. Han var en stor vän af friheten, men icke särdeles god vän med — näringsfriheten. Derefter uppträdde Damkier, erinrande skämtsamt, att han liknade sig sjelf vid friaren och valkretsen vid den giftasfärdiga jungfrun, till hvilken han friade; men han afrådde bestämdt att rösta på honom, om valmännen önskade en riksdagsman, som i förväg skulle binda sig vid bestämda löften och påtaga sig att drifva någon sak igenom; ty det kunde han icke. Hädanefter, som hittills, ville han arbeta för sitt fosterlands väl efter sin öfvertygelses och sitt samvetes anvisning. Han redogjorde för sin förra offentliga verksamhet, visade de fördelar som näringsfriheten medförde, erkände, att under öfvergången dertill kunde visserligen några individer lida mehn, men långt ifrån så stort som en uppskrämd inbillning förestälde sig. — Derefter. uppmanades valmännen att, om de så ansåge nödigt, ställa frågor på kandidaterna; det skedde ock af åtskilliga, dock endast i mindre vigtiga punkter, men icke utan skärpa. Kandidaterna svarade ganska hofsamt. Damkier protesterade bestämdt mot att kallas embetsman; han vore näringsidkare, han så väl som någon annan, och önskade blott att näringsfrihetslagen hade. blifvit utsträckt äfven till honom och hans kolleger. Under allmänt skratt höll kapten. Hummel ett loftal öfver Tyskland och tyska hertigdömena, samt under enstämmigt hyssjande en filippik mot svenskarne, som från urminnes tid hade varit. danskarnes fiender; och han frågade D., om han ville kasta danskarne i famnen på Sverge. En af. valmännen, Rimestad, förklarade, att geheimerådet Tillisch, som låtit veta att han ville uppträda som kandidat i distriktet, hvilket dock han (R.) knappast kunde tro, ej betedde sig grannlaga som uteblef från mötet. R. önskade att åtminstone någon af. de 400 valmännen, som sades hafva uppmanat Tillisch att ställa sig som kandidat, nu ville förklara om någon ny förändring föregått med honom. Stolmakare Knudsen. meddelade att han varit med om att uppmana T. till att ställa sig, och att denne förklarat sig villig att arbeta för modifikationer i mnäringslagen. Kapten Bangert förklarade, att ehuru han blifvit uppstäld såsom motkandidat till Damkier, vore han villig att träda tillbaka, om hans vänner så önskade, emedan han af dennes yttranden vid mötet funnit, att de delade samma åsigter. -Damkier förklarade sig äfven vara beredd att draga. sig tillbaka för Bangert, men fästade dennes uppmärksamhet på att enaf dem dock borde stå qvar, så att icke de två kandidaterna, som i det väsentliga voro ) I Danmark har skråtvånget genom denna lag blifvit upphäfdt, men vänner af det förra hålla ännu stort oväsen öfver den senare och fordra att åtminstdhnd ett modifieradt skrätvåog. skal återinföras. Reaktionen i Danmark har nu tagit parti för — skråtvånget, men med ringa utsigt till framgång.