Aftonbladet – 6 juli 1858, sida 2

STOCEHOLM don 6 Juli. Ännu alltjemt ingå från landsorterna underrättelser om festligheter och offentliga glädjebetygelser med anledning at konungahusets förökande med. en prins, och vid början af nästa läsetermin lära väl efter vanligheten universiteterna och åtskilliga andra läroverk ärna föranstalta högtidliga orationer på latin och svenska till den späde hertigens af Wermland ära. Våra åsigter äro så tillräckligt kända, att vi knappast behöfva antyda, huru pass mycket värde vi tillägga dylika festliga arrangementer, der, enligt Tegners uttryck, man plundrar fälten på blommor och ordboken på smickrande talesätt, för att betyga sin förtjusning öfver ett litet barn, hvars horoskopingen kan ställa och som, om olyckor och hårda pröfningar en gång skulle komma på dess lott, säkerligen skulle erfara, att de mjukaste,. underdånigaste och salvelserikaste rökoffrarne skulle befinnas vara de förste, som svigtade och vände ryggen till, såsom icke långt bort i tiden liggande exempel tydligt vittna. Det är emellertid långt ifrån oss att vilja förneka eller misskänna, att underrättelsen om den nye arfprinsens födelse öfverallt i landet och inom alla samhällsklasser mottagits med lifligt deltagande i den glädje och tillfredsställelse, som denna händelse var egnad att framkalla. inom. den kungliga familjen. Vi se sakerna gerna sådana de äro. Svenska folket är verkligen ganska konungskt, så länge konungsligheten icke vänder sig fiendtligt mot folkfriheten. Man glädjer sig vid tanken derpå, att de nya telningar, som efter hand uppskjuta på den utomlands valda konungastammen, skola allt mera acklimatiseras och genomträngas af svenska nationens anda, känslor och föreställningssätt, så att landet kan fullkomligt känna att de äro kött af dess kött och ben af dess ben. Man har redan ofta sett med nöje och tillfredsställelse citeras den svenskhet, som skall framträda i kronprinsen-regentens och hans bröders väsen och yttre beteende. Det lifliga intresse fleta medlemmar af vårt furstehus visat för svensk litteratur och konst och de till en del ganska vackra och aktningsvärda försök, medelst hvilka de sjelfva debuterat såsom litteratörer och konstnärer, vittna om lefvande känsla för landets: historia, folklif och natur, samt en önskan att dess andliga lif må hållas uppe och blomstra och dess nationella krafter utveckla sig. Men detta nit för vår utveckling, denna kärlek för vår nationalitet skulle kunna visa sig på ett långt verksammare och välsignelserikare sätt. Ungdomsfurstarne lära lika litet som någon annan kunna dölja för sig, att den nationella utvecklingen i vårt land liksom ligger i träde, att den period af lif och rörlighet på andens område, som följde med statsförändringen af 1809-och de af densamma väckta, sedermera gäckade förhoppningarne, numera efterföljts af en tröghetens och ofruktsamhetens tid, i hvilken man på det andliga fältet endast ser epigoner, och der t. ex. skaldekonstens helgade område nästan helt och hållet är gifvet till pris åt taktlösa, osmakliga och opoetiska idisslare af de bortgångne mästarnes fraser, på måfå kastade om hvarandra såsom glasbitarne i ett kaleidoskop: i ERE TROR