Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

ee aa N:r 5, gången B, till höger, två trappor uppl Vadoni, såsom läsaren torde erinra sig, var en af mina skolkamrater, råttjägaren. Jag hade knappt råkat honom sedan jag lemnat skolan, och i två år hade jag alldeles förlorat honom ur sigte samt nästan helt och hållet förgätit att han fanns. Min nyfikenhet väcktes derföre nu, och jag kunde icke tillsluta mina ögon, fastän jag måste länge vänta på honom. Ändtligen infann han sig. Hans blekhet, hans tärda anletsdrag och insjunkna ögon berättade en bedröflig historia. Vi hade flere timmars samtal med hvarandra, hvars hufvudinnehåll jag skall sammandraga inom så få rader som möjligt. Vadonis historia är flera unga mäns, än man kan föreställa sig i våra dagar. Han hade: hvarken far eller mor. Hans enda anhörig var en gammal bigott onkel, hos hvilken han fick bo då han blef bortkörd från skolan. Onkeln var en hård, torrhbjertad, snål man, som missunnade sin brörsson hvar bit han åt, och gaf honom knappt hvad han behöfde till sitt uppehälle. Kallt och bedröfligt var den stackars gossens lif under detta snåla, sorgliga tak, Hans onkels hela umgänge bestod af prester och munkar, och med en af de senare blef Vadoni något förtrolig. Munken tillhörde klostret Buon Ritiro; han öfvertalade gossen att ofta besöka honom der. Med tiden ökades Vadonis bekantskaper bland klosterbröderna och han fann en stor vän i klostrets föreståndare. Allt såg der så rent och nätt ut, och hvar och en var så vänlig och god emot honom, att klostret snart före. föll honom såsom ett paradis i jemförelse med det helvete, hvari han lefde. Vadoni hade en vek själ. Hans nya vänner uppeggade hans religiösa stämning; de framstälde hans förvisning från skolan såsom en Vatning från