Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

FRIA rt) TT Vr SER BL Tete TEJS BATARARA MTI BE, RN sin verksamhet med Vinckes utrop 1850: Bort med denna minister! —tFon Det osäkra och. vacklande, som man på senare tiden bemärkt i Louis Napoleons hållning, kommer utan tvifvel af-medvetandet derom, att han icke representerar någon ide, att det icke finnes något upphöjdt sträfvande uti någon enda riktning, som han kan säga vara sin mission och som kunde höja nationalandan och derigenom ge en fastare grundval åt hans makt. Han sjelf inser, hvad alla andra redan länge insett, att han icke representerar någonting annat än sin egen egoistiska maktlystnad, och de, som i honom velat se en revolutionens arfvinge och en häfstång för Europas politiska och sociala pånyttfödelse, ha för längesedan insett sitt misstag. Vi finna detta närmare utveckladt i en dansk tidskrift, ur hvilken vi meddela följande lilla uppsats: Huru förhåller det sig med krigsrustningarne, hvilka nu under flera månader hållit en stor del af Europa i spänning? Både frånska Monitören och den engelska ministeren hatva förnekat, att Frankrike rustade sig fill krig; men Disraeli bestred dock icke att Frankrikes rustningar voro stora (extensive), utan påstod blott att-de icke voro utomordentliga (extraordinary). Detta är också fullkomlig sanning. Louis Napoleon har icke plötsligen företagit sig att bygga en flotta, utan med kraft fortsatt arbeten, som äro äldre än hans regering; . han har icke skapat en marinbudget, men oaflåtligt ökat den, isynnerhet under de sista åren; han har icke anlagt örlogshamnar, men verkstält åtskilliga stora och aktningsbjudande arbeten, förnämligast i Cherbourg; han har icke utskrifvit någon ny krigshär, men befalt att 400,000 man skola halva studsare i stället för muskötter. Det är icke utomordentligt, men det är stort, och när dylikt sker midt under freden, när ett land, trots handelsoch penningkrisen, icke blott fortsätter, utan utvidgar arbeten af denna natur, leder det folks tankar på krig. De anledningar, som kunna förefinnas till krig, äro af två slag: de ögonblickliga eller tillfälliga och de djupare liggande. Till första slaget hör missbelåtenheten med England i anledning af attentatet. Hvad har Louis Napoleon fordrat? Ett slags upprättelse af England, garantier att det icke skall beskydda hans fiender. Har han fått dessa garantier? Har han blifvit tillfredsstäld? Nej. Han tiger blott och tyckes icke mera tänka på saken. Pariserkongressen är samlad och behandlar angelägenheter, som angå Turkiet. Hit hör frågan om Moldaus och Wallachiets förening under en furste, vidare de montenegrinska angelägenheterna, rörelserna i Bosnien och Herzegowina samt grekernas uppror på Kandia. På senare tiden har det sett ut som om Frankrike allt mer och mer blifvit öfvertygadt om Turkiets dödliga sjukdom och ville medverka till att befordra en upplösning; det har tili och med varit tal om en franskrysk allians; men hvad som berättas om förhandlingarne både i Paris. och Konstantinopel antyder, att Frankrike antingen icke finner de officielt framlagda frågorna nog stora för ett krig eller tiden icke mogen, samt att det i alla händelser lämpar sig efter omständigheterna. De djupare anledningarne sökas i Louis Napoleons hela ställning. Det tyckes icke vara honom förunnadt att.i fred och ro, sås som andra furstar, framlefva den ena dagen efter den andra för en successiv utveckling af landet och för att omsider lägga sig ned att dö i lugn. Han, som kufvade revolutionen medelst hennes misstag, skulle fullborda det, hvari hon hade rätt, och som hon famlade efter. Han skulle utföra någonting ovanligt; Frankrikes krafter, som han bemäktigat sig och samlat i sin hand, skulle af honom be gagnas till att uträtta någonting mot det felaktiga och vantrefna i Europas politiska och sociala organisation. Hans anhängare hafva betecknat såsom hans uppgift, att han skall omdana Europas. karta och pånyttföda Asien. Härtill erfordrades också ingenting annat än en id, en princip. Krafter har han mångahanda; kunde han blott finna en grundsats, hvars riktighet vore tydlig för samvetena, skulle han äfven hafva tillräckliga krafter. Men hvilken är då hans id? Rhengränsen? Den kan vinna en mängd fransmän, men ingalunda hänföra Europas sinnen, såsom för någonting nytt, friskt och välgörande. Credit mobilier? Denna har lika litet som börsspelet visat sig lämplig såsom häfstång i nationalekonomiskt och moraliskt hänseende. Katolix cismen?. Ja, man påstår, att Frankrike för närvarande fördjupar sig i kyrklig religiositet; men Louis Napoleon är icke någon religiös fanatiker, som vill tjena kyrkan; han vill, om möjligt, beherrska henne. En id6, en id6!