Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

phalen öfverensstämmande, att de icke funne sig föranlåtne att bifalla hans begäran. Under andra tider var preussiska folket vandt att i statens högsta embetsmän äfven vörda landets mest hedervärda män. Nu ledas samma folks inrikes angelägenheter af en man, som icke rodnar för att taga i försvar ett bofstreck, som icke kan tänkas värre! Inrikesministern understöddes i sitt oförsynta handlingssätt emot det liberala partiet i Elbing utaf chefen för den preussiska rättskipningen, justitieministern Simons. Ja till och med juridiska embetsmän, som icke hörde till det liberala partiet, utan hyllade konservativa grundsatser, fingo lida för det de följde sitt juridiska samvete. Den förre statsadvokaten i Elbing var en man af den gamla preussiska embetsmannaskolan, en afgjord, ja passionerad fience till alla sträfvanden, som han trodde kunna undergräfva öfverhetens auktoritet. Men öfverhetens makt sträckte sig för honom aldrig längre än lagens makt. Han anklagade i November 1851 polisdirektören i Elbing v. Zychlinski för missbruk af embetsmyndighet och förklarade sedermera i Juli 1832, då han för ohörsamhet anklagade de medlemmar af den fria församlingen, som icke efterkommit polisens upplösningsorder, inför sittande rätt, att uppfyllandet af denna embetspligt icke kunde förhindra honom medgifva, att polismyndigheten i verkligheten handlat lagstridigt. — Men den anklagade polisdirektören skyddades af justitieministern, som vid detta tillfälle utfärdade den godtyckliga och till sina följder vigtiga förordningen. att för framtiden ingen statsadvokat utan sina förmäns bifall skulle åklaga några förbrytelser) eller förseelser i embetets utöfning. Till följd af statsadvokaten Werners ofvannämde förklaring emot Elbingerpolisens verksamhet och lagstridiga tilltag, förflyttades han till Stargard i Pommern. Han förflyttades från sitt embete, emedan han samvetsgrannt uppfylt sin pligt såsom preussisk embetsman! Ett ännu mera verksamt understöd än hos justitieministern Simons fann inrikesministern hos kultusministern hr von Raumer, hvars starrblinda fanatism gjort hans hjerta hårdt och förmörkat hans omdömesförmåga. Förklarad fiende till hvarje fri konst, hvarje verklig vetenskap, trodde hr von Raumer sig bäst uppfylla sin -pligt såsom minister för undervisningen, om han förföljde hvarje statens lärare, som på minsta sätt var misstänkt för upplysning eller ett oppositionelt tänkesätt; och misstänkt hos den af sin dystra fantasi ständigt skrämde mannen var hvar och en, som af någon, äfven den störste usling anklagades. Bland de talrika i broschyren anförda förföljelserna emot de erfarnaste, pligttrognaste och mest vetenskapligt bildade lärare vilja vi blott anföra ett fall, som på det skarpaste karakteriserar den inqvisitoriska förvaltningen under nuvarande cultusoch undervisningsministern. pj Elementarläraren Frantz, en fullkomligt oförarglig man, beskyldes att, genom att meddela sina elever Kladderadatsch, Birgerund Bauernzeitung samt Neuer Elbinger Anzeiger, hafva brutit mot sin trohetspligt och gjort sig skyldig till fientlighet mot statsregeringem. Den 6 September 1851 blef Frantz suspenderad från sitt embete. Under loppet af undersökningen visade det sig att beskyllningen saknade all grund. Dertill kom, att den 2 Februari 1852 anhgifvaren och hufvudsakliga vittnet emot honom, en f. d. kollega till den anklagade, vid namn Braun, dömdes af kretsdomstolen i Elbing till vanärande straff för en i en annan sak gången mened. Ehuru nu regeringen i Danzig, till följd af hvad som blifvit upplyst vid undersökningen med Frantz och att hans anklagare blifvit domfäld hemstälde till kultusministern, att all vidare åtgärd emot Frantz måtte inställas, befalde likväl hr v. Raumer att saken skulle med alla formaliteter fullföljas. Sålunda förblef Frantz ännu månaders tid suspenderad, såg sig under denna tid reducerad till blott hälften af sin lön, som uppgick till endast 300 thaler, och skulle med sin familj hafva kommit i de mest betryckta omständigheter, om icke 23 af hans kolleger, som för öfrigt visst icke voro välsignade med lyckans håfvor, hade understödt honom med frivilliga bidrag. Då hr von Raumer erfor detta, lät han genom regeringen i Danzig 1852 i Maj förbjuda lärarne i Elbing att lemna Frantz något vidare understöd, det måtte vara under hvilken förevändning som helst, Snart derefter, den 19 Juni 1852, frikändes Frantz från den emot honom gjorda anklagelsen. Och likväl — det låter otroligt, men är med handlingar bevisadt — blefvo, mer än sex månader derefter, den 31 December 1852, dessa 23 lärare på ministerns befallning ålagda ordningsböter från 2 till 5 thaler, De måste plikta, emedan de icke, såsom hr von Raumer ansett det vara regeringens afsigt, kunnat förmå sig att till pris åt hunger och elände med hustru och oskyldiga barn. lemna en man, som icke ens på disciplinär: väg kunde dömas, blott derföre, att han var anklagad af en menedig skurk. Den at oss i möjligast sammanträngda. kezthetanalyserade promemorian utvisar vidare med hvilka våldsmedel, valkorruptioner och från fianska prefektväldets sämsta afarter lånade administrativa åtgärder staden Elbings förvaltning frånrycktes det af regeringen oberoende . partiet och speladesi händerna på notoriskt oskickliga, ministeren blindvis tillgifna och reaktionära personer, till skada för stadens finansiella och andra intressen. Dessa tilldragelser kända genom debatterna i preussiska kamrarne och de senaste valmanövre:ina af polisdirektören Schmidt i November 1857, hvilka icke förhindrade att regeringen led ett eklatant nederlag vid valen af kommunalstyrelsen, måBS KASSAR SANT INSTANS 2 LE NTA LANT