Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 2

———L—— 00 om, kännelse. Den hittills återhållna stormen utbröt nu öfver mitt hufvud i fullt raseri. Min far öfverhopade mig med de bittraste förebråelser. Jag var, enligt hans yttrande, en oförbätterlig spelare, en förhärdad slösare, en van besökare af liderliga ställen, en skamfläck familjen och en vanheder för hans grå hår. Jag emottog utan ruelse denna hagelskur af smädeord, det medger jag, ty jag kände att jag icke i ringaste mån var hvad hän beskref mig vara; men Jag hörde på honom med undergifvenhet. Jag yttrade intet enda ord, jag försökte icke det ringaste urskuldande af mitt el. Jag hade handlat orätt, och detta var en botgöring. Så till vida var det rätt. Slutligen uttröttad af att utösa sin vrede,tog min far sin hatt och gick bort. Jag hade blifvit öfverhopad med skymfliga tillmälen, men jag hade besparat min mor och mina bröder ett obehagligt uppträde, och det var en stor tröst. Dagen derpå tilltalade min far mig alls icke; han såg icke ens på mig; men följande morgonen kom han in i min kammare. Nå väll sade han, vidtog du några mått och steg i går ?, Nej, svarade jag. .Du tar verkligen saken med ett lugn, som visserligen -är oändligen filosofiskt, men icke uef förargligt., tillade min far förtretad. Var så god och råd mig, min far! Säg mig hvad jag kan göra, och jag vill göra detb : Du säger så med en uppsyn af undergifvenhet, likasom du vore ombedd att göra ett offer för en främling, och likväl synes det mig att det är din ensak. Så är det; men det är icke brist på vilja å min sida; jag är verkligen icke i stånd att inse hvad som kan göras, om jag icke skullt