Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 2

a Rts erna STOCEHOLM gen 3 Juli. Bref från Danmark. Köpenhamn den 29 Juni. Om få timmar befinner man sig härstädes iter vid gränsen af den termin tyska förbunlet för allra sista gången förelagt den danska regeringen till besinning och eftertanka om hvad dess frid tillhörer. Och hvad så? På denna fråga ämnar jag alldeles icke försöka något svar, men enär jag förutser att ni emellertid skall göra den, att ni vid denna tidpunkt måhända egnar åt de danska affärererna en till och med mer än vanlig uppmärksamhet, och att ni nu går och väntar på någonting stort, anser jag mig uppmanad att förelöpigt lemna er det besked, att åtminstone på platsen sannerligen icke det allra ringaste antyder att man, såsom det heter, står vid tröskeln till något slags händelser, att man hunnit en ny phas och att ru skall det bli annat af. Ministrarne se fullkomligt lugna ut eller liksom så som om de längtade ut till det vackra landet, ut till den herrliga och förtjusande Strandveien, (hvilken styckvis, åtminstone sjelfva vägen, ännu är obestridt dansk. medan ju de kungliga helstatliga bokskogarne utmed densamma deremot ingalunda äro att betrakta såsom helt och hållet utanför Frankfurts repport). H. M. konungen tyckes hafva för denna gången lemnat å sido den omglunkade iden att surprenera prins Carl på Axevalla och skall i stället i morgon härstädes afbålla en högtidlig revy med sitt garde på dess jubeldag, men det är att hoppas att denna mönstring, hvilken kommer att efterföljas af en gemytlig soldatbankett, icke skall i Eu: ropas, framför allt icke i Tysklands ögon få utseende af någonsomhelst sorts demonstration. Allmänheten, det ena ögonblicket kännande sig en smula oroad af rykten och telegrammer om att den eller den vänligt sinnade stormakten skulle förmanas till ytterligare hofsamhet och försigtighet från Danmarks sida, är nästa stund i sjunde himlen öfver några fraser i ett officiöst franskt blad om Danmarks goda rätt; och skyndar i sin godmodiga förtjusning deröfver ut till Allenberg att applådera några tyska skrikhalsar, qvädande med Kjöbenhavnpostens utgifvare, hr Griine(den tiden han någon gång producerade sig som författare af tyska poemer): Ich wohne am Rhein, ich wohne am Rhein, ich wobne am immer hinfliessenden Rhein. Allvarsamt taladt, menar jag att anledning vore förhanden att antaga, det regeringen härstädes verkligen, såsom jag för längesedan stält i utsigt, låter den senast i nåder lemnade fristen utlöpa, utan att för sin del det minsta genera sig. Antingen säger man till Frankfurt: Vi ha efter noggrannt besinnande alldeles icke något vidare att tilläggan, eller säger man — icke ett ord alls, utan öfverlemnar åt Tyska Förbundet att efter omständigheterna vidtaga hvad ytterligare åtgärder det må finna passande eller nödvändiga. Meningarne kunna nu visserligen vara delade med afseende på huruvida en dylik stumhetens politik är i saker af verklig vigt och af för framtiden måhända afgörande betydelse den värdigaste, och huruvida det icke är åtminstone manligare att, när motparten icke velat förstå att en gång uttaladt nej och punktb nästa gång ropa det så högljudt och bestämdt, latt hela verlden må höra det; men i hvad Å fall som helst är dock ifrågavarande stumma Å politik äfven ett sätt och en utväg; hvar och en följer sin smak och metod; låtom oss då se hvad denna kan leda till! Ni har tvifvelsutan nyligen observerat en lartikel i Augsb. Allg. Zeitung, deri Förbundet I med få, men kraftiga ord uppmanas att ögonÅbliekligen efter terminens utgång gripa till exekution i Holstein. Nåväl! Förbundet exeqverar, och Allg. Zeitung; får sin vilja fram. Än sen? Det pikanta i den nämda artikeln uti Åugsburgerbladet är, att författaren genom jag vet icke hvilken metafysisk ,tour de force kommer från den holsteinska exekutionsfrågan omedelbarligen in på den till ämnet eljest icke synnerligt otvunget hörande frågan om — Slesvig, dervid han med en viss synbar -förlägenhet berörer den genanta omständigheten att Sverge (tidningen talar här med en ton af märkvärdigt apodiktisk visshet; liksom hade den öst ur någon rentaf officiell källa) skall betrakta ett från tysk sida skeende öfverskridande af Eidergränsen såsom någonting icke blott i allmänhet otillbörligt, utan såsom er formlig — causa belliv. Om detta verkligen, såsom mycket ger anledning att tro, äl en riktig förutsättning från det tyska bladet: sida, och om en dylik grundsats, om än icke af det svenska kabinettet hitti!ls officielt proklamerad, dock verkligen ligger på bottnen al den specifikt nordiska politik, som man hop pas vara för framtiden orubbligt antagen a regeringen i Stockholm, hvad är då meninger Nb orgertidninoense skonbarligen någo -—-— RER RAL