Aftonbladet – 1 juli 1858, sida 2

STOCKHOLM den 1 Juli. Den artikel, hvaruti Times till besvarande upptager Constitutionnels häftiga utfall emot England, med anledning af diskussionen i öfverhuset rörande negerexporten från Afrikas vestra kust, och hvilken redan i en telegrafdepesch blifvit omnämd, är nu synlig i det med dagens post ankomna engelska bladet, och vi införa här densamma i sin helhet, sedan vi i förgår meddelat det franska bladets artikel, emot hvilken den ifrågavarand? är riktad. Vi kunna omöjligt föreställa oss annat än att en fransman, med finkänslighet, odladt förstånd och godt minne, för närvarande nästan bör längta efter ett fullkomligt undertryckande af tidningar i hans fädernesland. Han måste ofta tänka på huruvida det icke vore bättre att hofvet och kasernerna finge sin vilja fram, och att offentliggörandet af politiska meddelanden och diskussioner alldeles instäldes, än att hvad som fordom var en nyttig och ädel institution skulle, klafbunden, hotad och degraderad, framtvina sitt lif och icke förunnas en smula frihet och lifaktighet för annat än de dåligaste syften. Den vanliga metod, som den kejserliga censuren begagnar i afseende på ämnen, som äro eller kunna blifva obehagliga för makten, är att förbjuda allt omförmälande af fakta och hvarje yttrande om opinioner, som uttryckas af någon oberoende myndighet. Sedan de data, på hvilka franska allmänheten skulle kunna grunda en slutföljd, sålunda blifvit omsorgsfullt undandolda, öfverlemnar man derpå målets officiella omförmälande åt någon fal penna i de ministeriella journalerna, der författaren lätt kan förvränga fakta, sedan hans läsare väl blifvit hållna i mörker derom, och ingen tidning tillåtes sedan att motsäga hans oriktiga uppgifter. Ett exempel på denna grofva och nakna form af trycktvång — snarare som det tyckes passande för Neapels latitud än för Paris — finner man i franska regeringens beteende i fråga om skeppet Regina Coeli samt debatten derom i öfverhuset. Man erinrar sig, att vi för några dagar sedan meddelade en berättelse om myteriet bland en massa bortröfvade negrer ombord på ett fransk skepp på kusten af den lilla fristaten Liberia. Befälhafvaren på det engelska ångfartyget Ethiope blef af franske konsuln ombedd att ombesörja återtagandet af förstnämda fartyg, hvilket befann sig i negrernas händer; och han begaf sig derföre dit, åtföljd af hr Roberts, f.d. president i republiken Liberia. Då den engelska ångaren nalkades skeppet, klappade negrerna i händerna, uppräckte sina armar och tillkännagåfvo på allt sätt sin glädje och sin beredvillighet att gifva sig. Den engelske kaptenen och hr Roberts gingo ombord, och den senare, hvilken vi förmoda böra kunna anses för en auktoritet i detta fall, afgaf bestämdt utlåtande, att dessa personer icke vore annat än slafvar, förvärfvade ipå vanligt sätt, genom öp med stamcheferna, och hållna i fängsligt örvar ombord, alldeles som på ett amerikanskt