Aftonbladet – 29 juni 1858, sida 2

STOCKHOLM den 29 Juni. Slafhandeln, detta gamla tvistefrö mellan de stora, sjömakterna, har nu ånyo föranledt en spänning dem emellan, hvilken redan antagit en ganska allvarsam karakter och otvifvelaktigt skall, äfven i lyckligaste fall, qvarlemna en länge fortlefvande bitterhet emellan nationer, hvilkas bestämmelse skulle tyckas vara, att gemensamt verka till civilisationens I, utbredande på jorden; Visserligen har man genom de sista underrättelserna från Förenta sl Staterna erfarit, att agitationen derstädes medHå anledning af de britiska kryssarnes förfarande i Mexikanska viken, hade börjat lägga ,sig. och satt inom senaten i Washington. förefunnits nog sans: och besinning, för att tillbakavisa de :exalterade förslag, som presidenten Buchanans. regering låtit genom påtryckningen från slafpartiet förmå sig att framlägga. Men samtidigt förmäles, att den bitterhet, hvilken sedan flera månader tillbaka legat och grott, såsom man siger, mellan England och Frankrike, lågat upp med ytterlig häftighet, och detta just med anledning af frågan om slafhandeln. Oaktadt Frankrike, anmärker härvid en utländsk tidning, icke är inveckladt i den konflikt, som uppstått mellan Förenta Staterna och England; är det likväl intresseradt i afgörandet, dels emedan det börjat införa s, k. fria negrer till sina kolonier, dels emedan det beständigt varit missnöjdt med engelska regeringens åtgärder till slafhandelns undertryckande. England har påyrkat, att man skulle göra åtskilnad mellan rättigheten att genomsöka främmande nationers fartyg. och rättigheten att gå ombord å dem för att förvissa sig om deras nationalitet (right of search and visit), enär traktaterna icke innehölle något derom att England afstått från sistnämde. rättighet; men denna åtskilnad ha Förenta Staterna icke velat erkänna, utan påstå, ått de engelska kryssårne på intet sätt äro berättigade ätt tvinga ett fartyg, som hissar Unionens flagga, till att stanna; och Frankrike har helt och hållet biträdt denna åsigt. Med anledning af den häftiga förbittring, strilen framkallat i Förenta Staterna, har toryministåren likväl icke velat hålla fast; vid hvad den betraktar såsom Englands rätt, och i öfverhusets: session den 17 förklarade lord Mal-J: mesbury, att ban med kronjuristernas samtycke hade erkänt den amerikanska uppfattningen af här ifrågavarande folkrättsliga bestämmielser, i det han hade inskränkt-sig att uppmana Förenta Staterna att gemensamt med England vidtaga sådana åtgärder, som kunna vara egnade att hindra sjöröfvare och slafhandlare att hissa Unionens flagga i förtröstan derpå, att detta skyddar lasten. Det kunde således synas som saken vore afgjord, antingen det lyckas atttillvägabringa någon öfverenskommelse eller icke, enär man ju är ense i hufvudsaken ; men emellertid är detta icke händelsen. Under förhandlingarne i öfverhuset fingo Frankrike och Spanien hufvudsakligen skulden för, att slafhandeln, som var nästan fullkomligt utslocknad vid orientaliska krigets utbrott, nu ånyo uppblomstrat. Man utfor naturligtvis häftigast mot Spanien såsom den svagaste makten. Om vi lade tillsammans alla depescher, yttrade utrikesministern, Som engelska regeringärne tillstält hofvet i Madrid med: anledning: af slafhandeln, så skulle de räcka ända till Kuba; men alla föreställningar ha strandat mot Spaniens passiva motstånd. Och sedan lord Malmesbury derefter beskylt denna makt attha brutit tro och Iofven samt att ha gjort sig saker till grymhet och omensklighet, tillade han denna hotelse: Om Spanien forifar att hårdnackadt framgå på samma sätt som hitintills, så skall England upphöra att vaka öfver dess intressen, och vi skola icke det minsta fråga efter hvad som blir af Kubax. I ännu starkare uttryck angreps Spanien utaf biskopen af. Oxford och lord Brougham, i det dei sistnämde talaren till: och med tillstyrkte vidtågandet af tvångsåtgärder mot hofvet i Madrid, som låtit England med omKring. en half million pund sterling betala I dess löfte att förhindra slafhandeln, men detta oaktadt försummade att uppfyllassina förbindelser och: derigenom bragte England oupphörligen i kollision med Förenta Staterna. Frankrike behandlades i ton och form något mildare, men anfölls i sjelfva verket lika häftigt. Lord Brougham uttalade sin afsky för den fria utvandringen, och hänvisade, vill stöd för sin åsigt derom, till de scener, som nyligen förefallit ombord på franska fartyget Regina Ccelin, der de fria negrerna varit belagda med kedjor och blifvit behandlade med sådan grymhet, att de slutligen öfverfallit och mördat, besättningen. Säg icke mördat, utan dödat, afbröt honom lord Grey. Alldeles riktigt; svarade lord BrougIham, negrerna handlade blott i rättmätigt , nödvärn, och man måste beklaga, att slafhandeln, som i många hänseenden är värre än sjöröfveri, icke straffas med döden. Lord Malmesbury: yttrade om samma ämne, att Engelska regeringen aldrig upphört att protestera. mot den: franska negerutförseln från. Afrika, hvilken i sjelfva verket icke är annat än slafhandeln, och detta yttrande mottogs med lifliga bifallsrop. Det är dessa tilldragelser i engelska öfverhuset, som inom franska pressen framkallat den storm mot England, hvarom de senare dagarnes telegrafunderrättelser vetat förmäla. Förbittringen har isynnerhet sökt sig luft i Constitutionnel, som ti en af bladets hufvudredaktör undertecknad artikel yttrar: Uti en nyss: hällen diskussion i öfverhuset hafva flera talare röjt en mennisköälskande: förtrytelse, som knnde: haft skäl för sig, om det. hade varit fråga om pest NSGRAT MENN TES 0 RR EEENr oire — mr MR TN tea bn em WW mm FN er owe CD 8 Ww I mm I TSE fana studenter nå-em fån.