Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 3

gående har tillhört den förhistoriska perioden, språkets sagooch — jag tillägger det gerna — hjelteilder, en ålder af Herkuliskt, storartadt och omöjligt sträfyande! — Här vidtager språkforskningen: historiska tid. Språket tycks, som sagdt, nu ändtligen liksom ha insett, att det var omöjligt att till sin yttersta konse. qvens genomföra detta system af. en serskild forn: af hvarje. ord för hvarje tänkbar skiftning i ordets begrepp och olika ställning till andra ord. — Härifrån tycks det liksom ha kommit till den. slutsat sen: att, då systemet ej kunde fullt genomföras, månne det ej i sjelfva sin grundtanke innebar ett misstag? Språket såg sig då om efter andra medel än dessa krångliga, och till ett omåttligt antal vuxna, böjningar, för att beavämare uttrycka begreppets skiftningar och ördets olika förhållanden till andra ord. Det fann så småningom dessa medel, för substantiver i prepositioner, samt i pronominer och räkneord använda såsom artiklar; och för verbet i begagnandet af vissa verber fristående såsom hjelpverber, till uttryckande af tid och sätt, samt persooalpronomider för person och antal. — Sedån språkets instinkt engång funnit denna utväg upphörde det ej att rastlöst, under alla olika tider och förhållanden så följdriktigt som möjligt, arbeta åt detta håll; men under 3 å 4 årtusenden, som detta förenklingsarbete oupphörligt pågått, har det dock icke annu fullkomligt lyckats något språk att befria sig från deklinationsoch konjugationsbördan — likväl är skillnaden i bördans tyngd mellan äldsta tider och nu, himmelsvid! — Jag anmärker ännu engång. att då jag i detta räsonnement, låtit språket liksom handla med beräkning, detta måste helt och hållet tas bildligt. Jag fäster dessutom ingen vidare vigt vid de supponerade inre orsaker, som jag angifvil för språkutvecklingens gång. — Man kan lätt uppkasta andra orsaker, och föreställa sig andra drifkrafter; men det faktiska förloppet blir alltid detsamma, Ett faktum är — åtminstone anser Bopp det såsom ett sådant — att språkets äldsta ordförråd bestått blott af de omnämnda, all närmare be stämning, saknpande, rötterna. — Ett faktum, ett obestridligt, är, att då språkforskningens historiska visshet börjar, eller med Sanskrit, hade språket en otrolig mängd af böjningsformer. Ett tredje faktam är att hvarje yngre, eller från första hemlandet aflägsnåre, språk af denna Indo-Europeiska stamm, sedan haft ett allt mindre och mindre antal böjningsformer, (i vissa fall har dock Grekiskan mera qvar än Sanskrit), och att denna minskning i böjningsformernas antal visar sig allt-starkare ju yngre språket är, och mera hos de civiliserade nationerna, än hos dem, som jemförelsevis förblifvit råa — allt detta i stort taget. RovokK.