Aftonbladet – 19 juni 1858, sida 3

, p lå 1 en, så vidt möjnugt, Kortlattad tramställning a: de två vigtigaste ordklassernas, Substantivernas och Verbernas, öden, i afseende å böjningsformernas antal, inom de vigtigaste språkena af den stora IndoI Europeiska språkstammen. Till den Indo-Europeiska språkstammen räknas, så I väl de fordom begagnade språkena i Ostindien, som större delen af de nyare derstädes rådande; vidare de gamla och de nya Persiska, och Armeniska, och flera andra asiatiska språk, samt alla både fordna och nuvarande Europeiska språk (med ett par små, dej fullt förklarade undantag, såsom Baskiskan), äfven de Slaviska. : Jag anser nödigt att börja min kortfattade historik med den anmärkningen, att, inom den Indo-Europeiska språkstammen, eller rättare, inom det gemensamma urspråk, ur hvilket denna språkstam uppsprungit, tycks ha funnits två motsätta rörelser — en förhistorisk, der man blott kan, så att säga, trefva sig fram, och en, fallande inom den tidrymd, hvars historia språkforskningen temlizen Höggrant kan följa. j Såsom jag förut i Artikeln V omnämt, utgjordes första tillstymmelsen till detta urspråk, enl. Bopp, I troligen af.s. k. rötter, verbalrötter och pronominalrötter. Verbalrötterna var, så att säga, embryoner Å till begrepp, som ännu ej hade någon, hvarken allmän eller speciel, bestämning, utan sväfvade mellan hvad vi kallar verb och nomen; men liksom närmare åt verbets sida. De Indiska Gramatici förklårade derföre rotens betydelse med ett abstrakt verbalsubstantiv i kasus Lokativus, t. ex. betydelsen af röten gam genom gatau d.v. s. i gående (Bopp. Gramm. der. Sanskr. Spr. 2:dra Uppl. sid 53). Ur en sådan rot bildades sedermera åtskilliga verber, som uttryckte rörelse, och substantiver, som bemärkte sådana föremål, hos hvilka det karakteristiska var! rörlighet. — Bopp I (Vergl. Gramm. 2:dra uppl. sid. 194) anser verber och substantiver uppstå liksom jemsides, såsom syskon, ur roten. Benfey (Vollständige Gramm. der Sanskritsprache), som, enl. hvad han yttrar i företalet, gjort sig till uppgift att återge det inhemska I Påniniska systemet, tycks deremot anta dessa såkallade verbalrötter såsom, till aldra största delen, mera rent verbala, och verberna såsom uppsprungna derur i första hand, och nomina först i andra hand. I Han anser neml. dessa af Indiska Grammatici ur sammansättningar — ty fristående förekommer de ej Åi det kända språket — abstraherade s. k. rötter redan till större delen vara primära verbalthemata (sid. 171) uppkomna genom en eller annan redan inträdd förändring af hvad som då ursprungligen skulle varit den verkliga roten. Skillnaden mellan rot och thema Sr den, att roten skulle vara det omnämda, all bestämning saknande, grundbegreppet, som är gemensamt för en hel klass af ord (verber och nominer); men när detta rotens begrepp, eller. embryon till begrepp, genom en eller annan förändring eller tillägg, erhållit sin första allmänna bestämning och blifvit, såsom de flesta, verkligt verb — ej längre sväfvände mellan verb. och nomen —.så kalläs den form, i hvilken roten efter denna förändring visar sig, primärt verbal-thema. Detta thema är dock blott en allmän bestämning, infefattande det serskilda verbets allmänna begrepp. Genom sedermera ytterligare tillägg eller andra förändringar af themat, bestämdes detta verbets allmänna begrepp till serskild modus, tempus Joch person. På samma sätt kallas grundformen föt ett nomen, innefattande det serskilda nominets allmänna begrepp, nominets thema. På de s. k. verbalrötterna, eller primära verbalthemerna, kunde sedermera bildas sekundära och tertiära verbalthemer 0. s. v. Så kunde t. cx. af en del enkla verbalthemer, hvilka uttryckte handlingen i sitt vanliga skick, bildas genom Reduplikation (mera derom längre fram), Verba Intensiva, hvilka uttryckte ett ofta upprepande, eller det häftiga utförandet af rotens begrepp. Så betyder t. ex. Intessivum af roten gå, att gå i krökningar (Benfey sid. 84); ungefär som de svenska böja och bugta. Då Subjektet till ett Å verbalthema önskar utförandet af den handling, som Ithemat uttrycker, så kan ett Desiderativt verb bi:das Åt. ex. jag önskar slå: Detta sker genom Reduplikation och genom suffixet (tillsatta ändelsen) —s, HvilÅ ken anses vara en sammandragning ef roten as, som betyder vara. Desiderativet betyder således egentliÅ gen att upprepadt och ifrigt vara i verbalthemats tillstånd(Benf. sid. 89). För att uttrycka att subjektet icke sjelf omedelbart utför handlingen, utan föranleder, åstadkommer, befaller dess utförande, bildas ur hvarje verbålthema ett verbum. Causale t, ex. A. (elden) föranlåter (gör så), att, B. (vattnet) -kokar. Denna bildning sker vanligen genom tillägg i mer eller mindre oförändradt skick af en rot. I, som betyder gå ÅT (Benf. sid. 93), eller en rot I, som betyder bedja (Bopp Sanskrit Gr. sid. 147). Ett nomen kan omedelbart begagnas såsom verb i bemärkelsen af handla, behandla såsom detta nomen. Så kan namnet Krischna tas såsom ett verb och såsom sådant konjugeras i bemärkelsen handla såsom Krischna. (Benf. sid. 98). — Sedermera kan framför ett verbalthemaå sättås vissa prefixer, eller såsom prefixer brukade ord, hvilka konventionelt förändrar sjelfva den inre betydelsen af Verbalthemat (Benf. sid. 108). Utaf verbalthemat kan genom suffixer (som till största delen troligen är pronominalstammar) bildas nominalthemata, som uttryeker den, som aktivt, passivt eller reflexivt verkställer verbalthemats handling t ex, af koka ett substantiv, utmärkande den som kokar och ett annat för den som kokar väl (Benfey sid. 113). . Ofta är härledningen ganska långdragen, såsom då af gifva bildas ett subst., som egentligen betyder den åt hvilken gifves, hvilket härledda nomen fått betydelsen tjenare (Benf. sid, 130).. — -Sedermera kan det äfven bildas sekundära och sammansatta substantiver t. ex. dantin, som fått betydelsen elefant, betyder egentl. tandbärande; Kesin, som fått betydelsen lejon, betyder egentligen hår — (mahnh ) bärande (Verg. Gramm, sid. 784) 0. s. v. Mäh här vid ordbildningen tänkt på Elefantens störa tänder, och. Lejonets stora mahn, såsom det mest framstående hos båda. Må detta våra Dog såsom en liten flyktig inblick i det konstrika maskineri, hvarmedelst ordförrådet producerades! — Men på samma sätt som man sålunda frambragte det ena ordet af det andra genom prefixer, och suffixer och förkortade sammansättningar, eller genom inre förändringar af roten, eller med ett ord genom böjningar så fortfor man, och bildade, på samma sätt, en serskild form af hvarje ord; för att uttrycka den modifikation i ordets begrepp, som uppkom genom hvarje olika ställning, hvari det ordet befann sig i satsen till andra ord — d. v. s. man ville icke allenast ur. den gemensamma roten bilda serskilda ord för större nyanser i begreppet, utan man ville äfveh ha en serskild form af hvarje ord för hvarje tänkbar kasusoch numerus-, eller modus-, tempus-, numerusoch personställning, hvari Ordet kunde komma o. s, v. — Detta var en storartad uppgift, som språket hade föresatt sig; men den var omöjlig! Man skulle derigenom slutligen kommit till det rent af orimliga i formväg. — Sä hade man, för att blott ge ett enda exempel, tillskapat ej allenast en singuldris (entals-) och en pluralis (flertals ) utan äfven en dualis (tvåtalsform); men lika väl som man skilde tvåtalet från flertalet genom serskild böjning — lika väl borde man ha haft en tretals-, fyrtals-, femtals0. s. v. form. i Att detta hade varit en omöjlighet inses lätt, och språkinstinkten tycks ha känt detsamma. Jag säger Å med flit instinkten: ty vid språkbildningen i dessa ,Jurtider, långt före all skrift, kunde naturligtvis ingen formbildning ske efter beräkning, utan endast J efter instinkt, enl; en hemlig i språket inlagd drift. ) I språket tycks derföre, liksom fattadt af känslan af ett för mycket, ha hejdat sig i sitt bildande af nya Å former, och det tycks vara ungefär på denna punkt, CC BARN TE LSE ERSEN ES, Pear EN IE DONE NG