Aftonbladet – 18 juni 1858, sida 3

steg, såsom jag redan sagt, och vid båda dessh tillfällen var. jag ämnad att wvinna. betydlig heder för mig sjelf.—-en heder, som naturligtvis återföll på inrättningen. Den, hvilken i min frånvaro skulle: ha gjort bästa figuren, var enhalfpensionär, som hade första rummet efter mig i klasserna; Nu förhöll det sig. så, att de vördige fäderna icke tyckte myc! ket .omv-att halfpensionärer: skulle lysa öfver deras helpensionärer, Hade dessa konsiderationer någon vigt vid bestämmandet af pater Rettores uppförande emot mig? Jag: blott framkastar frågan för läsaren, öfverlemnande åt hans egen skarpsinnighet att afgöra den samma. Säkert är, att när han uttryckte sin önskan att bespara min -mor::sorg, var hån uppriktig; ty, såsom jag redan haft tillfälle att, omnämna, han hade den största vördnad för detta-förträfliga och fromma fruntimmer. Förvatt kunna bedöma vidden af Alfredos uppoffring är nödigt att förklara följderna af en relegation ifrån skolan. I ett despotiskt styrdt land, såsom vårt var, der hvar och en, ung och gammal, formades till passiv lydnad, ansågs hvarje handling, som röjde sjelfständighet, till och med ett barnsligt infall, såsom ett brott emot staten, och en ung mans befordran; då. han gifvit, anledning till något sådant, hin-drades på det högsta. En lärjunge, bortkörd från högon af de:allmänna undervisningsänstalterna, fann den publika tjenstemannabanan oöfverstigligen stängd för sig, och likaså de fria yrkena, såsom det juridiska, det medicinska och andra, för-hvilkaden vid: ett universitet tagna graden var nödvändig, emedan universitetet var för alltid stängdt för den olycklige yngling, som blifvit -bortkörd: från skolan, Förnuftetuppresersig mot begreppet Om en -besträffning så helt. och hållet utan all proportion till -förbryt men så. stod vtelsen; det olyckligtvis till i Piemont år 1822,