STOCKHOLM den 16 Juni. Det officiella bladet beredde i går afton allmänheten en ganska stor öfverraskning, då man der erhöll underrättelse, att svenske och norske ministern i S:t Petersburg, friherre Geory Adelsvärd, blifvit utnämd till den svenska och norska ministerplatsen i Paris, som så oförsvarligt länge stått ledig. Visserligen hade man först hört, att friherre Adelsvärd icke trifdes rätt bra i Petersburg, utan redan i vintras begärt rapell från sin beskickning vid hofvet derstädes; men att af detta missnöje skulle följa en utnämning till den i närvarande stund vigtigaste plats, öfver hvilken utrikes ministern har att disponera, hade man dock icke kunnat föreställa sig. Friherre Adelsvärd är, som bekant, född i Frankrike och har der gjort sin uppfostran, ehuru han någon tid idkat studier och tagit kansliexamen vid universitetet i Upsala, hvarefter han inkom i kabinettet för utrikes brefvexlingen och har under en längre tid varit anstäld som 1egationssekreterare i Paris, hvarunder han, så vidt veterligt är, hvarken ådagalagt några utmärktare egenskaper eller ens vetat att göra sig omtyckt af de svenskar och norrmän, som någon gång tagit hans tjenstebiträde i anspråk. Om Sverge och dess inre förhållanden har han icke haft tillfälle att förvärfva sig någon erfarenhet. Huru mycket han kännerFrankrikelemna vi derhän, ehuru man i allmänhet anser hans insigter i detta hänseende ganska tvifvelaktiga. Emellertid är det eget nog, att när friherre Manderström, af en temligen allmän opinion, hindrades att till sin efterträdare i Paris utnämna den person, hvilken, på grund af friherrens förord, lärer derom haft äldsta löftet, norske statsministern Due, så föll hans val på friherre Adelsvärd, som hvarken genom födsel eller uppfostran tillhör någotdera af de förenade rikena, utan genom både börd och slägtförhållanden ett främmande land. Man kan verkligen här tillämpa det gamla ordspråket, att den, som vill undvika Charybdis, stöter på Scylla. Man torde söka ursäkta sig dermed, att den ifrågavarande ministerposten varit erbjuden såväl åt nuvarande krigsministern grefve Gyldenstolpe, som f. d. legationssekreteraren i Paris grefve Charles Emil Piper, men att dessa herrar undanbedt sig densamma. I sammanhang dermed omtalas likväl vissa antipatier, som skolat ligga i vägen för f. d. öfverståthållaren friherre J. W. Sprengtportens och en annan ifrågasatt kandidats kallelser till platsen, ehuru de troligen antagit anbudet. Båda hafva likväl den uti ifrågavarande fall ej litet vägande förtjensten att vara genom börd oeh uppfostran svenskar. Friherre Sprengtporten var för några månader sedan af prinsen-regenten utsedd att hos franske kejsaren framföra vårt hofs lyckönskningar öfver kejsarens räddning vid det senaste attentatet, hvarvid enligt franska tidningars berättelser han på ett särdeles värdigt sätt fullgjort sitt uppdrag och gjort ett godt intryck på hofvet och diplomatiska kåren i Paris. Att i öfrigt inom den svenska diplomatiska kåren ingen embetsman lärer finnas, åt hvilken en mera maktpåliggande mission kan anförtros, är ganska bedröfligt; men detta förhållande torde väl ej så oväsentligt få skrifvas på friherre Manderströms räkning, som han, under den långa tid han innehaft kabinettssekreterareplatsen, ansett sin egen skicklighet göra tillfyllest och för öfrigt möjligen ansett det vara tillräckligt, eller såsom den förnämsta qvalifikationen för inträde och befordran inom utrikesdepartementet eller anställning såsom attachå vid missionerna, att kandidaterna till dessa poster varit af oreflig eller friherrlig börd.