Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 4

när vi gingo ut att spatsera, var hans end tillflykt bredvid Prefetto. Ingen ville besud las af parians närhet. Under lektimmarne va han bannlyst från allt menskligt umgänge antingen i ett hörn af lekplatsen eller vid sit eget bord i skolrummet. Ve honom, om har försökte att öfverskrida gränslinien och bland sig bland skolkamraterna! Likväl var emel lan dem och honom ett slags gemenskap, der emellan herre och slaf; ty Anastasio hade blif. vit afdelningens träl, och hvar och en hade rättighet att befalla öfver honom. Anastasio. gå och hemta mig min tamburin! — Anastasio, vattna min trädgård! — Gör det och det! Och han fick anse sig lycklig när det ej ansågs nödigt att mana på honom medelst slag och knuffningar. Så tillgick i vår egen afdelning. Utanför. hvar gång det var någon gemenskap emellan de särskilta afdelningarne, blef Anastasio utpekad, begabbad, förolämpad, illa behandlad af stora och små; ty äfven dessa senare, hvilka blifvit dristiga genom hans ömkliga tillstånd, gåfvo honom i förbigående ett rapp af en repstump. Vid slutet af dessa fem dagar var gossen knappt igenkänlig. Den, som såg honom så dödsblek och så mager, kunde tro att han nyss uppkommit från en långvarig sjukdom; och likväl hyste ingen det ringaste medlidande med honom, ingen bland de hundra gossarne, undantagandes Alfredo och jag. Våra förmän hade väl tagit hans parti, men förgäfves. Bestraftningar, ådömda några bland de mest ostyrige, tjenade endast till att reta de öfrige. Det gick så långt, att en dag — det var den femte efter bans fall — i följd af en förskräcklig vinättika, gjord af begge afdelningarne gemensamt, förmännen ansågo nödvändigt att föregifva, det han blef satt i fängelse, för att rädda honom ifrån den allmänna jäsningen; men han skickades i stället till sjukrummet, der han i två dygn låg till sängs; hvarefter pater Rettore bad hans föräldrar att komma och hemta honom bort samt behålla honom hemma till dess hatet emot honom i skolan hade något lagt sig. Först en månad derefter visade Anastasio sig åter, men quantum muatus ab illo Hectore! Blek, darrande och meg nedslagna ögon, gick han midt fram i skolrummet, der vi alla voro församlade, och der hans far och mor, hvilka stodo på hvardera sidan om honom med tårar i ögonen, bådo om förlåtelse för honom hos hvar och en af oss och anhöllo hos hela afdelningen att den måtte visa honom någon skonsamnihet med afseende på hans uppriktiga ånger. Ett sådant fortsatt lidande och förödmjukelse måste Anastasio, den stolte Anastasio, tyrannen, undergå. Måtte hans exempel åtminstone bli en nyttig lexa för kommande skoltyranner!