Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 4

Detta anhängarnes aftall tillintetgjorde Ana stasio helt och hållet. Det motstånd, han hit tills gjort ernot vårt angrepp, gaf rum för der fullkomligäste undergifvenhet. På sina knän med hopknäppta händer, med floder af tårar bönföll han om förskoning; han tiggde och bac att hans lif måtte bli skonadt, och det val icke utan stor svårighet, som vi, Alfredo prihsen och jag, gehotti våra förenade bemö danden lyckades att göra ett slut på ett upp träde, lika vämjeligt å ena sidah genom der ötvervunnes; nyss så skamlöses låga pultro heri, som å den andra gehom dessa för er timma sedan ödmjuka slafvars skonslösa ra seri; sexton mot en! Likväl måste megifvas att släfvarne hade lidit länge och grymt. Allt detta hade händt på kortare tid än som erfordrats för att berätta det, så att när Pre fetto, åter gående förbi dörren, kastade er blick in i vår sal; hade afdelningen återtagi sitt vanliga utseende af ordning. Anastasic satt på sin plats, lutande hufvudet mot bor det oeh snyftandet men hans nedslagenhet oct hans tårar, långt ifrån att väcka något medlidande i de upproriskes bröst, gåfvo endast an ledning till bittert skämt och gyckel. Jag tro: att han gråter, sade en. Åhx, inföll en annan han låtsar bara, så vida han icke gråter efte! apelsinen.v — Jag skall säga er hvad det är yttrade en tredje, apelsinen var icke moger och har förorsakat honom tandvärk., — Sulle Ers M:t täckas emottaga denna ödmjuka gåfva? sade en fjerde med låtsad ödmjukhet, nedfallande på ett knä och derefter plötsligen sväljande, under åskådarnes bifallstecken, en skifva Bolognermedvurst, som han nyss hållit under Anastasios näsa. Från andra håll kommo hotelser, skymford och bittra ttllvitelser. Gråt, vilddjur, som haft så många att gråta! Hvad medlidande hade du med mig, då du såg mig bli så grymt slagen? — Hvar är nu det vilda krattet, hvarmed du besvarade dina offers skrik? — Åh, min goda , utbrast en annan, vi ha en liten ing att uppgöra med hvarandra. Hvar är pennknifven, du stal ifrån mig?, — Hvar är min nya boll? Hvar är min flaska rosolio? — Hvar är o. sv. Och sålunda efterföljde ett dussin röster hvarandra med samma hastighet som slagen af en hammare på ett städ. Hör ! skrek den förste, hvad hindrar oss att återtaga vår egendom ? — Ganska rätt,, svarade de ötrige, och i ett ögonblick rusade hela hopen tf dem, hvilka hade sot att fordra, fram till An bord, hvanfrån han nätt och je fck tid att draga sig undan. Trogen mitt medlarckall, bemdade jag mig att hindra detta våldsamma utbrott, och, då jag misslyckades deri, att åtminstone ge det karakteren och formen af ett ordentligt återtagande af tillhörigheter. Mina förmaningar