Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

mig, pekande på titeln, för att derpå fästa miu uppmärksamhet. Jag läste: Indexz librorum prohibitorum a Summo Pontiice c. Sedan han lemnat mig mer än tillräcklig tid att läsa och öfverväga dessa ord, tog han undan boken, vände om bladen, likasom för att söka något visst ställe, och sköt den åter till mig. Denna gång pekade det obevekliga fingret på Miltons Paradise lost. Jag kände mig tillintetgjord. Jag önskade mig tusen fot under jorden för att dölja min blygsel. Beklagligtvis hade jag få dagar förut, när jag på en belgdag var hemma, tagit från min fars bibliotek första tomen af Paradise lost, öfversatt på italienska, hvilken jag hade omsorgsfullt gömt i min bordslåda, hvarifrån Prefetto, eller någon af de snokande tjenstemännen, tvifvelsutan lurendrejat ut den; och verkligen, då jag såg upp, blef jag varse den anklagande boken på bordet. Jag befanns vara skyldig till det gröfsta brott, som kunde begås i skolan. i Slutligen utbröt öfver mitt hufvud stormen, ! som den ängsliga tystnaden bebådat. ij Så! Skulle jag ha kunnat vänta något sådant af er? Är det på det sättet ni svarar emot den omsorg och den ömhet edra förmän visa er? Är det för att rusa hufvudstupa i gudlöshet, som ni begagnar de talanger Gud beskära er? Honom är ni skyldig! räkenskap för er tid, och ni bortslösar den med att läsa gudlösa böcker, med att sprida kätteriets gift ibland edra unga kamrater, ni, som tvärtom är skyldig dem ett uppbyggligt efterdöme. Biscozza är en engel i jemförelse med er (Biscozza var känd såsom den dåligaste gossen i hela skolan.) Hvad äro; hans barnsliga upptåg i jemförelse med ogudaktighet? Vet ni, att blott genom att ha läst den der boken är, ni stadd i dödlig synd Vet ni, att om det behagade Gud att i detta! ögonblick låta döden drabba er — måtte hans gudomliga barmhertighet ge er tid att ångra er — skulle ni gå till evig fördömelse. Kan ni tänka härpå utan att rysa, eller har ni redan hunnit till höjden af den moderna filosofien, som förnekar Kristi ståthållares ofelbarhet, eller till och med Kristus sjelf? I tonen, med hvilken dessa sista ord yttrades, låg en sådan anstrykning af bitterhet och likväl af sorgsenhet, att jag blef alldeles förkrossad. Pater Rettores händer skakades af konvulsiviska rörelser till en sådan grad, att jag vågade se upp, för att blicka på honom, ty jag fruktade att han skulle svimma. Jag såg en stor tår drypa ned på hans kind, stanna, trilla vidare och falla ned på hans rock. Synbarligen utmattad genom detta passionerade tal, som han hade yttrat med stor hastighet och alltjemt stigande ifver, stödde patern sin armbåge på bordet och sitt hufvud emot handen. Efter några få minuters förlopp