Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

a Likt forntidens orakelsvar kommo denna fruktade munks utslag ur en osynlig källa, ty pater Rettore vistades långt ifrån de profanas ögon och i en hemlighetsfull sfer, från hvilken likväl hans inflytande framträngde verallt och i hvarje stund. Sjelfva hans llsynta närvaro bland allmänheten blef en så mycket märkvärdigare tilldragelse som den alltid skedde oförväntadt. Han talade föga, log sällan, var mycket sparsam med beröm, som han alltid uppblandade med en liten förebråelse, och i hans manr var ständigt någonting at utstuderad stränghet, snart sagdt sträfhet; men detta sträfva yttre dolde en stor änslofullhet, som vi mer än en gång hade upptäckt. — Vid sjuksängen bortföll denna mask, och den naturliga menniskan visade sig; der röjde han alla skatterna af sin vänlighet och godhet. Hvilken omsorg, hvilket ömt bekymmer, hvilken mild vård! Han kunde sjelf åter bli ett barn, för att frambringa ett småleende på ett -sjukt barns läppar. Med hvilken ömhet han sjelf skötte det, vakade öfver och tröstade det samt rättade sig efter dess små önskningar och nycker! Det var äfven rörande att se den gode gamle mannen på en stor helgdag, med strå lande uppsyn och utgjutande ömhetstårar när han bad för sina älskade barn. Dessa utbrott af känslighet, hvilka läto se in i djupet af hans själ, hade icke undfallit vår skarpsynta uppmärksamhet och blandade hos oss med vår fruktan för pater Retto rekänslan af nästar barnslig kärlek. Sådan var den mannen, inför hvilken jag skulle framträda. Min hand darrade när jag två gånger knackade på dörren, enligt de föreskrifna bruket: Kom inb, svarades inifrår med en torr ton, och jag inträdde. SJUNDE KAPITLET. Länstolen, uti hvilken pater Rettore sat fullkomligt orörlig, stod vid ena sidan af der vägg, hvarpå dörren var, så att, när mar steg in, man endast kunde se hans profil. Jag vågade knappt kasta en blick ditåt, när jag varsamt gick fram för att ställa mig vid han högra sida, der jag stod stilla. Han vänd icke hufvudet, han gjorde icke den ringast åtbörd, som kunde utvisa att han blifvit vars min närvaro; men när jag bemödade mig a fatta hans hand, som låg på hans knä, för a enligt bruket kyssa den, drog han häftigt un dan den? Ett ögonblicks ängslig tystnad uppstod, hvar under jag tydligt kunde höra mitt hjertas ha stiga slag och surrandet af flugornas vinga bland papperen, som lågo i orediga högar p bordet. Nu tycktes pater Bettore vakna; ha öppnade sakta en låda, hvarifrån han tog frar en tryckt volym, hvilken han lade framfö