Aftonbladet – 14 juni 1858, sida 3

skriftaflor, i en enkel och rörande klagan, uti rimmade stanzer, hvar och en slutande med: Bättre i fängelset dö, än såsom spejare lefva, e, och nästan omärkligt: Död åt Anahvilket kom mig att småle bittert. Gömdt i ett hörn och skrifvet med mikroskopiska bokstäfver, vittnade det tillräckligt om skrifvarens klenmodighet. Här slutades min granskning af dessa inskrifter. Fastän dagarne voro långa — ty det var i April — och det var dager en god timma ännu på alla andra ställen, var det redan så skumt i mitt hål, att jag ej längre kunde se att läsa; således fingo mina förtretliga tankar åter makt med mig. När mörkret tjocknade omkring mig och den utsatta timmen! nalkades, blef min oro mer häftig, och mina steg mer och mer hastiga. Jag tror att jag hade feber. Plötsligen ringde en klocka — det var kallelsen till refectorium. Om en halftimma brister det löst — och jag skall icke vara der! Jag bet i raseri mina händer och bultade med knytnäfvarne på madrassen, på väggarne och på min egen brännande panna; men nu blef det mycket värre. Hör! — klockan ringer åter! — En konvulsivisk rysning kom öfver mig; hela min själ tycktes vara samlad i mina öron när jag lade dem intill dörren. Nu är ögonblicket inne; — först hördes ett otydligt ljud, sedan tydligare, — fop, stampningar, — en paus, — ropen, stampningarne begynna åter, — det är säkert, de kämpa, — hvilken ångest! Hjelp, Lorenzo, hjelpb Detta rop, som jag inbillade mig tydlig höra, öfverväldigade alldeles min redan rubbade hjerna: jag blef bokstafligen vanvettig: jag rusade upp till fönstergallret och skakade det med fördubblad styrka; jag ref sönder mina händer, då jag förgäfves bjöd till at spränga upp dörrlåset. MHvarje försök bevisade endast min ytterliga hjelplöshet och kom mig att ryta likt ett vildt djur. Hade jag haft medel dertill, skulle jag visserligen tänd eld på fängelset. Hade jag haft något vapen vet Jag icke hvad skada jag skulle ha gjort Slutligen, trött och sönderbråkad, kastade jag mig på min madrass och låg der, flämtande utmattad till den grad, att jag hoppades de jag hölle på att dö. Mina ögon slöto sig, fö! att, såsom jag tänkte, aldrig mera öppna sig En röst, som ropade mig vid namn, väckte mig, — ty den försoffning, hvilken jag ansåg såsom en dödens förelöpare, hade upplöst sig i en god, sund sömn, hvilken kom att upplifve mina sjunkande krafter och själsförmögenhe ter. Jag blef mycket förundrad att ej alle nast finna mig lefvande, utan ock med sval hufvud och rediga tankar; jag kände mig likväl nästan rädd för den djupa tystnaden oc mörkret, som omgåfvo mig. Jag började redan anse rösten, som jag tyckte mig ha