Aftonbladet – 11 juni 1858, sida 2

ha ett ondt öga till Norges konstitution, gerna skulle önska att ha en dylik. Det är knappast tänkbart, att en regent, som med förkärlek omfattade aristokratien och hierarkien i Sverge, skulle kunna verkligt hylla eller uppriktigt tolerera demokratien och konstitutionaliteten i Danmark och Norge. Tillfälliga liberala gästroler böra så mycket rindre tagas med i räkningen, som den främmande prägeln hos förhållanden och personer, som för en kort tid kunna göra dem mera tolerabla, snart skulle försvinna. När 1810 en dynastisks union eftersträfvades från danske konungens sida, så insåg man, att olikheten i rikenas författningar måste lägga ett hinder i vägen för en dylik förbindelse; och vid de underhandlingar, som egde rum, förband sig Fredrik VI, att han, i händelse han utvaldes-till svensk tronföljare, skulle låta Danmark erhålla en konstitutionel författning. Ett dylikt missförhållande, som man då ansåg nödigt att afhjelpa, skulle inträda, om en dynastisk union nu skulle komma till stånd mellan de trenne rikena, utan att deras politiska institutioner vore bragta i något större öfverensstämmelse med -hvarandra. Såsom vi redan antydt, är det vår oförgripliga tanke, att svenska folket icke kan vilja en dylik union, innan det lyftat sig ur det politiska stillaståendets dy. Den -stora samhällsreformen hos oss är icke blott vilkoret för att vårt politiska lif skall komma i blomstring, utan den är ett vilkor för att vår nationalanda skall lefva upp, att våra andliga krafter skola räddas undan död och förtvinande och att vi skola kunna rätt häfda den plats, som tillikommer oss såsom sjelfständig nation. Vi säga det helt öppet: huru varmt vi än omfatta tanken om Nordens enhet och huru lifligt vi än äro öfvertygade om nödvändigheten deraf, att de trenne brödrafolken gemensamt söka betrygga sin framtid, så äro vi dock bestämda motståndare till en blott och-bart dynastisk förbindelse, hvarvid den, till hvilkens fördel bandet skulle knytas, icke genom koncessioner åt folkfriheten i Sverge lemnade en garanti för, att han ville bevara den frihet, som finnes i de båda andra rikena, och att han verkligen önskade åvägabringa en förbindelse i anda och sanning. Hvad angår vår dynastis nationella karakter och dess förhållande till den stora politiska reformfrågan, så skulle vi derom äfven vilja yttra några ord, med anledning af hvad Fadrelandet sagt derom i ofvanstående artikel; men då vi redan nått den gräns som tid och utrymme för dagen utstaka, och ämnet är alltför vigtigt och grannlaga, att i hast och på några få rader behandlas, skola vi dertill en annan dag återkomma.