Aftonbladet – 11 juni 1858, sida 2

Vi meddela här nedan det hufvudsakliga f ;Fedrelandets,, af oss förut omtalade arikel om den skandinaviska saken och den kandinaviska pressen. Efter att först ha ernrat derom, att dess ord nu riktas endast till le blad, som uppriktigt och med allvar omatta den skandinaviska saken och betrakta len såsom Nordens stora gemensamhetssak. ttrar sig Fedrelandet på följande sätt: Det förekommer oss nemligen, att denna sak måste lägga dem, som strida i samma led för densamma, sa gemensamma förpligtelser, som äro af både en vegativ och positiv natur. Det är två absoluta vilvor för att det närvarande förhållandet emellan de wordiska folken skall kunna bestå och för att det i ramtiden skall kunna utvecklas, nemligen bevarandet Ve deras nationella och politiska sjelfständighet och vevarandet af deras konstitutionella frihet. Förlorade något af de tre folken sin sielfständighet och inträdde ett antingen materielt eller andligt beroende af en rämmande icke nordisk stat,så vore det ju förloradt ör hvarje skandinavisk förbindelse. Och denna kan änkas blott såsom sammanstämmande resultat at olkens vilja och tillvägabragt med deras fulla och ria samtycke; således måste de utöfva ett lagligt och egelbundet inflytande på sin styrelse; de måste vara besittning af konstitutionella författningar. Mot ula anfall på något af de nordiska folkens natioella och konstitutionella tillvaro bör således den andinaviska pressen nödvändigt göra gemensam k; det är likgiltigt i hvilket land bemödandet att rsvaga eller tillintetgöra visar sig; de båda andr: ndernas pressar böra betrakta detta sträfvande såm riktadt äfven mot deras fädernesland och vända sina vapen mot den gemensamma fienden. I detta vänseende har Danmark för tillfället en egendomlig ställning, då det är det enda af de tre landen, som ir utsatt för en sådan fara. Det har följaktligen cunnat vänta bistånd hos de organer af brödrarike1as press, som hylla den skandinaviska saken, och let är med liflig glädje vi erkänna, att det blifvit emhadt på ett sådant sätt, att Sverges och Norges väst ledda och mest spridda tidningar hafva det största anspråk på vår tacksåmhet. Frågan är nu, om denna den skandinaviska pressens solidaritet bör sträcka sig längre, bör omfatta ifven andra frågor, som väl kunna hafva betydelse ör nordens gemensamma utveckling, men som likväl cke utgöra nödvändiga vilkor för densamma; frågan ir om de tidningar, som kämpa tillsammans för len, äfven skola träda i samma led för de inre anszelägenheter, som för det enskilta landet kunna vara if största vigt, men som likväl blott medelbart unna komma att inverka på de andras förhållen, till och med om man tänker sig dem i en poitisk förbindelse. Måhända äro vi icke opartiska nog för att kunna rätt besvara frågan, men vi vilja likväl, med all benägenhet att emottaga bättre upplysning, våga att besvara henne nekande. Vi tro icke att det ena landets press bör obetingadt taga parti med det andra landets i inre angelägenheter, till och med om dess sympati vore än så stark och dess åsigter alldeles afgjordt befunne sig på samma ida; ty den skandinaviska saken kan derpå lätt rlora mer än den kan vinna. Med att taga parti förstå vi: att underskrifva de fälda domsluten; att understödja de gjorda anfallen, att betrakta alla de motståndare, som broderlandets press bekämpar, såsom sina egna och behandla dem såsom sådana; men vi tänka icke på att undertycka en sjelfständig, billig kritik, eller på att tillbakahålla alla yttringar af deltagande, liksom vi icke heller härunder innefatta direkta meddelanden från pålitliga korrespondenter i de andra landen. Då de vapen, som begagnas i politiska partistrider, alltid förslöas genom begagnandet, då de starka ord, som från begge sidor användas, och de hårda domar, som fällas iögonblickets hänförelse, hvarifrån den lagliga pressen icke kan frigöra sig, ingalunda bruka ;fterlemna djupa sår hos dem, som en gång blifvit vana dervid, så få vapnen skarpare egg och orden en giftigare udd när liksom ett eko från ett annat nd kastar åem tillbaka, när den anfallne ser sig amstäld i ett ofördelaktigt ljus icke blott för sina egna landsmän, af hvilka han är känd och af hvilka han tror sig kunna påräkna äfven ett annat bedömande, utan äfven för en främmande allmänhet, som icke känner honom och efter all sannolikhet icke får läsa hvad som säges till hans försvar. Att det förhåller sig så i många fall; att män, som äro vana vid och väl kunna fihna sig i att blifva tadlade i sitt hem, äro öfvermåttan ömtåliga för hvad som säges om dem i främmande tidningar och bitter beklaga sig deröfver, derpå har man ju många både äldre och nyare prof. Vi tro vidare icke att understöd utifrån under en meningsstrid om rent inre frågor gör det understödda partiet-syunerligt större nytta än just den att gura motståndarne dubbel förargskv: YI ME gifva, att redan detta är uagot, emedan den känsla, som börjar såsom föraroelse. sedän kan öfvergå till blygsel och föranleda en förändring; men huru ofta är det tillfället i det politiska lifvet? Huru långt oftare händer det icke att anfallet och tadlet med tiden blott föder hat och motvilja? Men af detta partistridernas beklagliga resultat bör icke den skandinaviska saken lida. Liksom den i omfång och innehåll står öfver hvarje inre fråga, som kan dela meningarne inom något af de tre folken, och blott är närmare förenad med dem, som äro nödvändiga vilkor för dess eget bestånd och utveckling, så tro vi också att den bör hållas utanför dem. Men derigenom, att den skandinaviska pressen tager parti i inre tvister i ett broderland, nedtryckes den skandinaviska saken bland detta lands partisaker; den förökade vreden hos de motståndare, mot hvilka der strides, vänder sig emot den tanke, hvarifrån deltagandet i striden antages vara utgånget, och denna tanke förlorar en delaf sin dragningskraft och sin utbredning. Äfvenh i det lahd, hvarifrån understödet lemnas, kan den framkalla en motsvarande verkan. Förhållanden och personer, som icke äro närmare kända af den större kretsen läsare i ett annat land, komma ofta genom att ideligen omtalas med tadel och blott betraktas från skuggsidan, utan att något försvar eller något motsajt sätt att betrakta dem kan främkömma, att stå i en mörkare dager än de förtjena och att kasta en viss skugga öfver hela nationen och landet, hvilken icke inbjuder till närmare förbindelse med dem. Är det nu derjemte en oppositionspress, som understödjes, är det mot det andra landets regering understödet lemnas, så kommer man lätt att betrakta denna regerings tillvaro såsom ett afgörande hinder för hvarje eljest möjligt närmande, och den skandinaviska sakens fiender hafva då fått en väl beredd jord för utsädet af sitt ogräs. Det är dessa betraktelser, som förmått oss att så vidt möjligt undvika att taga någon aktiv del i de uti de begge andra nordiska landen förefallna rent inre partistrider, såvida dessa icke berört skandinavismens lifsvilkor. Vi inse mycket väl, att vi derigenom fordra något, som ser ut såsom ett privilegium för den danska pressen, då vi fordra bistånd af våra nordiska kamrater mot fienderna till vår sjelfständighet och vår konstitutionella frihet, men neka att lemna dem samma omedelbara understöd i deras icke mindre ärofulla strid för reformer; som iro af högsta vigt fös dessa länders inre utveckling, atan att likväl vara nödvändiga vilkor för en skanlinavisk förening: men vi tro oss, på grund af hvad fvan anfördes, kunna försvara en sådan tillbakadraenhet. Våra vänner i Norge kunna icke betvifla utt vi af allt hjerta önska dem framgång i deras träfvanden för att framkalla ett sannt parlamentaiskt lif, genom att skaffa statsråderna tillträde till torthinget eller för att bättre begagna landets kräfer för den politiska utvecklingen och motverka en