Aftonbladet – 9 juni 1858, sida 3

(Insändt.) Några ord om vår gällande konkurslag af 1830. Hvad som isynnerhet är anmärkningsvärdt vid denna lag, är dess falska grundsats, att belägga alldeles olika förhållanden med lika påföljd. Att uppgifva och till sina borgenörer öfverlemna all sin egendom vill denna lag anse som ett brott, ithy att den bestraffar alla cessionanter lika, med frihetens förlust, med inspärrning i sitt hem. Antingen den gäldbundne tvingas af andra att afstå sin egendom, eller han frivilligt öfverlåter den åt sina borgenärer; antingen han genom förluster på andra, som ej kunzat godtgöra sina skulder, eller han genom borgensförbindelser. missväxter eller sjukdomar m. m. kommit på obestånd, så skall han ändock, enligt denna lag, behandlas lika med den som misshushållat, lefvat öfver sina tillgångar eller lefvat kräseligen, slösat och uppenbarligen vanvårdat sin egendom, likasom ock med den som genom vingleri och svek bedragit sina borgenärer. Den som utan eget förvållande, genom missöden (hvilka denna lag allsicke behagat afse) blifvit fattig, skall lika med den sistnämde varda inspärrad i sitt hus (således 1 civil arrest) intill dess första dom i konkursen gifven är, d. v. s. minst ett år beröfvas rättigheten att gå ur sitt hem, för att förtjena sig och de sina nödtorftig bergning eller att bereda sig någon inkomstkälla för framtiden, vid äfventyr att af en hätsk borgenär genast varda, såsom en brottsling, inmanad i allmänt häkte. De vilkor, på hvilka cessionanten kan få rättighet att vistas utom sitt hus, äro af beskaffenhet, att de lemna hvarje ondsinnad borgernär tillfälle att med ett enda nej vidare i arrest qvarhålla den förut nog olycklige. som med de sina måst gå ifrån all sin egendom. Kan en sådan lag vara dikterad af andra än egoistiska penningemän? Att denna ensidiga lag ej strängt efterlefves i afseende på cessionanters behandling af borgenärerna, bevisar blott en större räftskänsla hos desse och allmänheten, än hos dem som gjort en sådan lag. Men att göra lagar, som af allmänna rättskänslan icke gillas och således icke efterlefvas, är att lagstifta i fåvitsko samt att dermed undergräfva folkets aktning för skrifven lag. Vid all lagstiftning måste den grundsatsen anses helig och göras gällande, att hvarje straff skall lämpas efter gerningen och icke efter något förmenadt uppsåt i gerningen. Eljest varder lagen icke rättvis, utan öfvar sjelf det svek och våld han är gjord att hindra, eller, om det är begånget, bestraffa.