Aftonbladet – 7 juni 1858, sida 2

röst — att skicka sin förstfödde, så snart han uppnått sju års ålder, till den nyssnämde småstaden, för att der börja sin uppfostran under den ofvanbemälde farbroderns kanikens uppsigt. Allt hvad jag vet är att detta förfarande noga iakttagits med min andre bror, Cesar, och med mig sjelf, den tredje i ordningen, hvar och en af oss i vår tur ditsände för att lära oss ett skickligt uppförande och grunderna för latinska språket, under skuggan af våra moderliga olivträd, hvarifrån vi skulle komma i kungliga skolan uti Genua, hvilket var det andra och oundvikliga stadium i vår lefnad. Min farbror var en man med klent hufvud, snarare godlynt än elak, omkring sextio år gammal, hvilken använde halfva året att vänta underverk af den stundande årsväxten, och andra halfva året att klaga öfver sitt felslagna hopp — således sväfvande emellan de två ytterligheterna afvöfverdrifven förväntan och ohejdad misströstan. Min farbror hade blott ett enda tydligt begrepp i sin hjerna: oliver; blott ett enda intresse i lifvet: oliver; blott ett samtalsämne, antingen hemma eller borta: oliver. Oliver af hvarje slag och beskaffenhet, saltade oliver, torra oliver, i ättika inlagda oliver, funnos på bordet vid middagsoch aftonmåltiderna, och ingen rätt serverades utan att vara kryddad med oliver. Alla min farbrors promenader, på hvilka jag alltid fick befallning att åtfölja honom, hade till sitt enda ändamål att beskåda huru oliverna sågo ut på träden och ge akt uppå deras utveckling; och vid en viss tid af året trampade vi bokstafligen på oliver, hvilka lågo till en fots höjd utbredda på golfvet i vår stora. sal. Sjelfva luften, vi inandades, var impregnerad med olivutdunstningar. De sällsynta stunder, på hvilka oliverna lemnades åsido, användes af min farbror att