Aftonbladet – 5 juni 1858, sida 3

Ändaj till hans flykt från Ham erhöll jag sedan då och då, genom en gemensam vän anderrättelser: från honom , hvilka antingen Trörde personliga förhållanden eHer voro be: fräknade att ivgifva mig: den: tron; att bar drfattat det manliga beslut att vara: en republi kan. Denna förhoppning uttalade jag i etj af mina bref till honom, och då han sedan uppträdde såsom kandidat till presidentplatsen. offentliggjorde han utan min vetskap detta bref, för att förmå -pariserarbetarne att rösta på honom. Efter hans flykt från Ham upphörde min förbindelse: med honom, och då han efter Föbruarirewvolutionen. kom till Paris och så varmt erbjöd sina tjenster åt provisoriska regeringen, träffade jag Honom icke: I nationalförsamlingen röstade jag för hans intagande till deputerad för Paris; hade de lå genast antagit mitt förslag och icke i presidenten skaffat sig en ny monark, så hade intet statsstreck och intet kejsardöme varit möjligt. Louis Bonaparte intog ieke sin plats i nasionalförsamlingen, utan stannade i England. Då jag kom till London och nyss. tagit in på Hötel de Braunschweig i Jermyn Street. nmäldes strax ett besök till mig. Det va Louis Bonaparte. Han kom till mig med största möjliga vänskap och uttalade sin ovilja ;fver den mig tillfogade behandlingen, hvarvid han med bitterhet utfor mot mina motståndare. Detta satte mig i förlägenhet. Jag kunde icke undandraga mig de artigheter, hvarmed han öfverhopade mig, utan att öfverskrida.det passande, och likväl funnos politiska skäl. I hvilka förbjödo mig att stå i något förhållande till honom. På det han skulle inse let, var det nödvändigt att jag höll mig inom len kalla höflighetens område, och då han genast märkte det, skyndade han att försäkra. let han hade ingen annan äregirighet än att :jena republiken och att verka för folkets sak, sämt att mina åsigter i sociala frågor i högsta grad öfverensstänide med hans egna. Redan då satte jag föga förtroende till dessa försäkringar, och mina misstankar blefvo blott alltför snart stadfästade. En afton, då jag temligen sent kom hem från en middag i Richmond, kom min värdinna mycket upprörd emot mig och sade: Min herre, det måste hafva :tilldragit sig allvarsamma saker i Paris. Jag är så bestörto På min fråga, hvad detta skulle betyda, fick jag veta, att en ung man just nyss sökt mig. och att han, då man säåde att jag ej var hemma, icke ville tro det, utan trängde sig in i mitt rum för att öfvertyga sig derom; ty han hade utomordentligt vigtiga saker att meddela mig. Först ämnade han vänta, men ändrade sig sedan och lemnade sitt kort, hvarpå jag fann följande ord: Huru dags ni än må komma hem, beder man er att genast komma till Prinsen af Wales Hötel vid Leicester Square. Saken är af sförsta vigt och tål intet uppskof. En sådan uppmaning vågade jag icke lemna utan afseende, utan skyndade, så stormig natten in var, till Leicester Square. Framför nämde hotell stodo grupper at främlingar, hvilka ifrigt samtalade med hvarandra och genast ingåfvo mig misstankar. Jag anmodades att stiga in i bottenvåningen i ett-rum hvarest två personer redan befunno sig, den ena en till utseendet mycket ung man, den andra Louis Bonaparte. Utan aft lemna mig tid att uttrycka min förundran. började den unge mannen ett emfatiskt tal. och såde ätt han nyss var kommen från Lille. hvarest han haft ett vigtigt samtal med flera inflytelserika medlemmar af det republikanska partiet, att det demokratiska partiets Iedare och prinsens anhängare vore öfverens; med ett ord: Allt vore 1 Frankrike färdigt för folkets triumf, som representerades af kejsarens brorson. Man kan föreställa sig hvad jag härvid kände. Talarens ålder, stället, tiden, -grupperna utanför Hotellet och detta tal till en person med min karakter, allt var så tydligt, att jag icke förmådde stanna en minut längre. Med ovilja och förvåning drog jag mig tillbaka. Följande dag kom Louis Bonaparte till mig och beklagade händelsen samt försäkrade, att han hade intet dermed att göra och blifvit lockad:till Prinsen af Wales på samma sätt som jag. Jag hade likväl nu sett. och hört nog, för att icke afskräckas från hvarje slags umgänge med honom. Snart derefter reste han till Paris, och från denna tid var han mig så främmande som om jag aldrig hade känt honom. Louis Napoleon måste äfven hafva glömt, att han en gång eftersträfvade Louis Blancs vänskap, ty han tillät att de penningar, som Louis Blanc genom sin skriftställareverksamhet samlat och med räntan hvaraf hari London bestred sina utgifter, konfiskerades af hans embetsmän.