Aftonbladet – 5 juni 1858, sida 2

bad 1iUv1I CM MUlal seudll SUI JUHIUS UTSal Cl!er Napoleon I; men hon blir hastigt och oundrikligt en tyrann för sådana män som Galba och Napoleon III. En icke-krigare, som uppstigit till makten med tillhbjelp af en armå, måste regera genom samma redskap och måste slutligen duka under för detsamma. En xejsare, som begagnat armen att sätta honom på tronen, tvärtemot önskningarne hos det nationella lifvets öfriga aktiva elementer — dess statsmän. dess institutioner, dess politiska intelligefis — måste trygga sig ensamt till arnen för att bibehålla sig på denna höga plats. sjelfva sättet, hvarpå han uppstigit till väldet, når tillintetgjort den enda måkt, som kunde sätta honom i stånd att umbära armen eller understödja honom emot dess fientlighet eller less missnöje. Han bar gjort henne för sig umbärlig; — och hvad helst som är oss oumbärligt blir ipso fäeto vår beherrskare och vår tyrann. Detsamma torde kunna sägas om nåtionen — d. v. s. om den del af det komplicerade en, som i våra dagar kallas samhälle, hvilken representerar dess egendom, nationens intelligens, dess aktningsvärda plägseder, dess tredliga syften. Om af en eller annan omständighet, såsom racefördomar; hvarjehanda oförrätter , eller århundradens förtryck och tillbakasättande, de högre och medelklasserna hafva tagit sin tillflykt till och ännu sätta sin lit till armån, som skall beskydda dem mot fölkresningar eller mot -massornas medfödda hat, så blir armåen, hvilken är deras. oumbärlige försvarare, oundgängligen deras förtryckare. Då i något land förhållandena hafva uppnått denna olyckliga ståndpunkt, äro alla vilkoren för en militärdespotism för, handen; ty det är rätt och slätt omöjligt att armån i verkligheten skulle vara den öfvermäktige och förblifva okunnig om sih öfvermakt. Att Frankrike har uppnått eller med stora steg, närthar sig detta tillstånd, derpå hafva vi nyligen haft alltför många sammanträffande och på hvarandra följande bevis, för att något tvifvel derom ,skulle kubna uppstå. Då Louis Napoleon fick lystnad efter den kejserliga kronan, begagnade han sig af armen för att taga henne samt för att krossa allt och alla, som kunde vara frestade att hindra honom. I sin räddhåga för socialism och folkuppresning — huruvida denna räddhåga är befogad eller öfverdrifven, vilja vi ej försöka att afgöra — kastade sig samhället i årmarne på den sålunda tillkomna militärdiktaturen. Alltifrån den tiden skulle endast en öfvermensklig visdom och en öfvermensklig vilja kunnat afvända följderna. Despotism genom armgn blir snart och säkert en despotism af armån; och vi tro fullt och fast, att i detta ögonblick franska .armån. styr både kejsaren och. staten — de, kejserliga .och de borgerliga elementen — -och. styr ..dem. med. jernspira. Låtom oss taga några få fakta.i betraktande. En armåe-af 600.000 man är en ofantlig börda för statens finanser — finanser, som redan äro förfärligt medtagna, och som befinna sig i ett skick, som förleder till hvarjehanda de. vådligaste planer ,till deras upphjelpande; hvilka hafva:en olycklig likhet med konfiskation: eller tvångslån.. ..Och . likväl kan armen icke reduceras, emedan dess reduktion, ehuru : populär bland landtbefolkningen, som drabbas af konskriptiohen, skulle väcka uppståndelse och härm bland officerarne. Sexhundra tusen man utgöra en aldrig utsinande källa till förtret och bekymthner: det är omöjligt att hålla lem i tygeln utan:sysselsättning; om de icke skola ställa till. villervalla och våldsamheter nom landet, måste de på etteller annat sätt sysselsättas utomlands. Härifrån de oupphöruga ryktena om hotande oebighet än med det ena, än med det !andra landet. Många omständigheter antyda den ytterliga förlägenhet, hväri kejsaten befinner sig; ätt med minsta fara finna sysselsättning för sitt fruktansvärda redskap eller hålla det vid godt mod genom förhoppningen om någon dylik sysselsättning. De franska öfverstarnes adresser och underlåtenheten att, i Frankrike joffntliggöra kejsarens ursäkt för deras anstötligaspråk utgjorde ett faagligt bevis, för detta faktum: Du ä möjligt att Han ansåg nödvändigt att. smeka de: mera oroliga: sinnena .bland.-trupperna med. hoppet om ett krig med England (hvilket var så långt ifrån hans afsigt som någonting kunde vara), och derföre me afsigt tillät dessa adressers offentliggörande. Eller också kan. det vara .möjligt, ätt han. betogs af verklig: leds nad-och gramelse, då han erfför, hvilket: intryck de gjorde på denna sidan Kånalen. Men i båda: fallen qvarstår det... märkliga.-faktumy att han icke vågade i Frankrike ögilla dem eller erkänna, att, hån, desavuerat dem. Så komino ;Espinasses utnämning . till inrikes minister samt hertigens af Maälakoff-till avåbassadör i Löndofti; Det förstnämda kan hafva varit förorsakadt. endast af önskan att. under en tid af stor fara begagna sig af en icke synnerligen samvetsöm anhängare och en oförskräckt soldat. Det kan likväl hafva förestafvats at nödvändigheten att på ett. utmärkt sätt, belöna ett mycket tyttigt verktygs tjenster. Men valet af marskalk Pelissier till hr de Persignys efterträdare tillåter blött två förklaringar. Hvilka verkliga förtjenster marskalken än må ega — Och obestridligen måste: han vara en man af något slags talang — så kunde sannolikt Frankrike näppeligen hafva funnit någon, som vore mindre begåfvad med, diplomatisk skicklighet eller mindre lämplig för det diplomatiska lifvet: Hvarföre blef han då vald? Icke derföre att det var önskvärdt att sända honom till London, utan derföre att det var önskvärdt att sända honom från Paris. Han var -känd för att vara. en smula frondeur och alls icke hofman. Byktet berättar, att han var van att öppet uttala sitt ogillande, och att uttala det utan krus. Han var incommede, såsom: frasen låter, d..v.,s.chan var till. förtret... .Men på.samma gång .varj han populär och bade. inflytande på armen. Han var en man avec qui il -fallart .compters han var mäktig. och han; visste det. Hen kunde-icke: på annat sätt aflägsnas, än genom; att belönas. ; ; Slutligen kommo dessa. ohygglioa dueller.