Aftonbladet – 3 juni 1858, sida 3

Pr RR DO Tr AA lan de tvenne förstörda propyla, mträder du på en annan smärre area, prydd på lika sätt och följd af en vestibul framför granitporten, mellan de torn, hvilka bilda fagaden till ården framför sanctuariet. Detta sanctuarium r af röd granit, deladt i tvenne rum och omgifvet af talrika kamrar af smärre dimensioner, varierande i längd från 29 till 16 fot och i bredd mellan 16 och 8 fot. Väggarne af detta sanctuarium, stående på samma plats som det redan tidigt förstörda. allra äldsta af Osirtasen I, äro: fint polerade. skulpterade och målade, med ett praktfullt tak, öfverströdt med gyllne stjernor på mörkblå grund. Det hela är ett arbete af hög fulländning. Du är måhända redan trött vid alla dessa detaljer och finner din fantasi förvillad vid försöket att följa denna ofantliga bygnads invecklade anordning. Jag förbigår derföre alla öfriga enskiltheter, endast tilläggande att de totala dimensionerna af de templets delar, som ligga bakom den stora dalen, uppgå till 600 fot med hälften så stor bredd. Härigenom uppkommer för hela templet ifrån de vestra propyleerna, som hafva mer än 80 fots höjd, genom pelarsalens centrala aveny, hvars tak är fulla 80 fot upplyftadt från marken, till den motsatta sidan af den omgifvande muren, bakom det nämda sanctuariet, en total längd af 1180 fot. Häraf synes, att Diodorus haft fullkomligen rätt, då han uppgifver att omkretsen af det mest åldriga bland de fyra templen i Thebe mätte 13 stadier eller omkring en tredjedels svensk mil. Den största delen af vår dag i Karnak tillbragte vi i den sannerligen öfver all beskrifning underbara stora pelarsalen. Här framsatte äfven vår vänlige Pietro för oss en enkel måltid på en terrass under skuggan af en å. väldig mur. Med Wilkinson i hand van-, drade vi genom dessa oräkneliga pelargångar och funno bland :hieroglyferna en mängd namnsköldar (cartoucher), tillhörande konungar, som lagt någon del till detta tempel, och hvilkas bedrifter under krigståg i främmande länder äro inristade på salens väggar. Här afvexla stridsscener, utförda med en vild konstnärlighet, med religiösa handlingar, offer och dylika bruk, förrättade af den segrande monarken till de odödlige gudarnes ära och uttryckande hans tacksamhet för deras beskydd. Med rätta säger Lepsius: Den egyptiska monarkiens hela historia, sedan Ammonsstaden (Thebe, Diospolis) uppstigit till ett af de tvenne konungasätena i landet, är förbunden med detta tempel. Alla dynastier täflade om äran att hafva med sin andel bidragit till utvidgandet,förskönandet eller återställandet af denna nationella helgedom. Det torde sålunda här vara rätta platsen att införa ett sammandrag af Egyptens historia i gamla tider. De fornforskare, hvilka uppdagat denna den äldsta historia i verlden, hafva hufvudsakligen begagnat tvenne urkunder: hieroglyflegenderna på Egyptens monumenter och en fragmentarisk lista öfver Egyptens konungar af Manetho, en lärd egyptier, hög prest och heig skrifvare i Heliopolis,. Rörande dessa urkunder måste jag förutsända några ord. Redan länge hade de mystiska, figurerna på Egyptens nedbrutna tempel varit föremål för så väl lärdes som olärdes undran och antasirika utläggningar. Den lärde jesuiten pater Kircher utgaf år 1686 sin Oedipus Agyptiacus i sex digra band, hvaruti han med fullkomlig säkerhet, men på det mest orimliga och ofta löjliga sätt, uttyder hieroglyerna mystiskt och symboliskt. Andra lika olyckliga uttolkare följde i hans spår, och ångt ifrån att lyfta på Isis-slöjan, som höljde dessa minnesmärken, drogo de henne om möjligt ännu tätare omkring de föremål de ville förklara. Ännu år 1812 uppträddel chevalier de Palin med det påståendet, att vi hafva endast att öfversätta Davids psalmer på kinesiska och skrifva dem med detta språks gamla karakterer, så erhålla vi de egyptiska papyerus-rullarnes innehålls, Den franska expeditionen i Egypten hade emellertid långt förut upptäckt ett fragment, nu befintligt i British museum i London och kändt under namnet af Rosettastenen efter upptäcktsorten, hvilket blef nyckeln till de skrinlagda hemligheterna. Denna sten. innehöl! med hie:oglyfer, demotiska 1) och grekiska bokstäfver en inskription, hvars grekiska del man lyckades uttyda och hvilken upplyste, att de båda andra inskriptionerna innehöllo samma mening. Mångfaldiga lärde började bråka sina hjernor med utnnandet af hieroglyfernas betydelse på denna sten. En svensk, Akerblad, som lefde i Rom, gaf ett ofullstänI digt alfabet för det demotiska språket, men hieroglyferna syntes trotsa alla tolkningsförsök. Slutligen lyckades det en engelsman, dr Young, år 1819 att identifiera. de grupper bland hieroglyferna, som motsvarade namnen .Ptolomeus :och Berenice uti den grekiska texten. Honom tillhör äran att riktigt hafva angifvit ljudvärdet af fem Bioröghyfen, motsvarande våra bokstäfver I,N, P, Toch F 2). Längre förmådde likväl doktor Young icke fullfölja sin upptäckt. Med nyckeln i sin hand kundel han dock icke öppna dörren. Detta var förbehållet för Champollion le Jeune. Genom sin Memoire sur les hieroglyphes phoneti-. ques., uppläst inför Academie des Bellesl. Lettres i Paris år 1822, och ännu mer genom sin 1824 utgifna Precis de. systeme hieroglyphique des Anciens Egyptiens ådagalade han, I. att de gamle egyptierna begagnat rena hieroglyfiska tecken, det vill säga att de användt bilder af materiella föremål för att uttrycka enkla bokstafsljud, men dervid icke varit inskränkta till ett så begränsadt antal tecken som t. ex. i vårt alfabet af godtyckliga bokstafstecken, utan kunde välja bland en stor mängd likaljudande hieroglyfer, så att de till exempel vid inristande af en konungs namn alltid valde bland sina hieroglyf-bokstäfver de I figurer, som tillika uttryckte höghet och konungslig makt. Champollion visade sålunda l att hieroglyfskriften var på en gång en ren bokstafsskrift och en symbolisk skrift, gif