Aftonbladet – 2 juni 1858, sida 2

för att tilltala honom, men tordes icke. Jag var förlägen för honom såsom för en prinsessa. Han gick genom Vimmeskaftet, Nyoade; jag efter. Han märkte, atthan var förföljd, det generade honom och mig med; men jag följde efter. Han gick ut genom Vesterport öfver Vesterbro och genom Fredriksbergs all6; jag efter. Ändtligen hunnen till Fredriksbergs Have, såg det ut som han ille blifva mig qvitt. Han satte sig på en ink och såg på mig. Nu fattade jag mod och framsade den fras jag med möda hopgjort: Bonjour, monsieur le Frangoist Han svarade artigt, och vi kommo i samspråk, oaktadt jag icke kunde mera franska än jag hade lärt i skolan. Men det var dock icke språket som stod oss mest i vägen. Jag ville tala med honom om Bastiljens intagande, om slagen vid Pyramiderna och vid Austerlitz; jag såg i honom icke den enskilta personen, utan hela det franska folket sådant det framstod i historien. Det var en ganska lugn och och sansad person och dessutom måhända försigtig inför den unge mannen, som ville hafva honom in i politiken. I följd häraf stannade samtalet snart utaf, och för att dock skiljas vänligt från honom tackade jag honoin för hans och hans kamraters sång; mön jag kom tillbaka till staden som fnöske, hvilket råkat blifva vått! z En sådan obetingad hänryckning för fransmännen kunde icke förnuftigtvis ega rum annörstädes än hos ett folk och i en tid, som icke sjelf pröfvat på friheten och kriget. Derföre sköla zouaverna för den närvarande ungdomen ännu icke utgöra föremål, hvarvid någon brinnande längtan och åtrå efter det obekanta fäster sig, änskönt de i vissa hänseenden förtjena det mera än dessa Montagnards; ty en hvar af dem har sjelf varit med; deras hela. framträdande är en tillfredsställande bild af det sorg