Aftonbladet – 1 juni 1858, sida 6

LITTERATUR. Ur Svenska Flottans Minnen, Dikter af Oscar Fredrik. Stockholm 1858. P. A. Nordsted: Söner. 114 sidd. 8:o. Pris: 1 rdr 50 öre rmt. Denna diktsamling, som är en egendomlig företeelse inom vår litteratur, måhända mer ned afseende på frågan af hvem de äro än wad de äro, skall sannolikt komma att belömas olika — ensidigt nedsättas af dem, som vilja haka sig fast vid deras brister och svagare punkter, eller öfverdrifvet lofprisas och ställas i en grundfalsk dager af. underdåniga vänner och smickrande beundrare, som tro el. er låtsa tro att fursteskald är ungefär detsamma som skaldefurste. Förrvår del skola vi söka att efter förmåga granska och bedöma leras halt och värde samt dervid taga till ;gonmärke deras; betydelse ur: de olika synpunkter, som här torde förtjena att framhålJas. Ämnet ger anledning till hvarjehanda betraktelser. ij Vi hafva helt nyligen sett Svenska-Tidninoen yttra om författaren, att han är en ;skald född. med furstekronå; men som, icke nöjd med hvad slumpen i detta fall tillförsäkrat honom, ämnar förvärfva sig en annan krona, mera tacksam att bära och mera oförgänglig — såsom symbolen af ett regentskap öfver lyckliga väsenden, genomskinliga och luftiga, på psychevingar sväfvande gestalter, väfda af solljus och blomsterångor, med -morgonstjernan på sitt änne och edens rosor på sin kind. Hvad dessa ihåliga fraser egentligen skola betyda, är åtminstone för oss en hemlighet. En skönare: törklaring af den ädle furstens vittra bemödanden tillerkänna vi honom genom att påminna om Tegners enkla, men betydelsefulla: ord, att högre stiger menniskan ej opp än konst och vetenskap ledsaga. henne! Ty hvad betecknar författarens uppträdande på den litterära banan? I våra ögon ett högsinnadt beslut att sälla sig till -dem, som vilja arbeta för vår andliga utveckling förmedelst de. förädlande sköna konsterna! Om det är sant, att inom samhället finvas s. k. tongifvande personer eller kretsar, så är detta förhållande önskvärdt endast i det fall, att de gifva en verkligt ged fon; hvarom icke, skadligt. I de, flesta tider hafva furstarne sett konsten med blida ögon och gerna dragit till sig och uppmuntrat vetenskapsmän och konstnärer för att öka sin gläns med den, som snillet förlänar,. Ludvig den fjortonde grupperade omkring sig sitt lands yppersta samtida skalder, och vi veta huru furstehofven i Södra Europa under medeltiden öppnade tempel för sånggudinnorna. Och för att gå ännu längre tillbaka, torde man få vidgå att Augusti tidehvarf prisas enkannerligen för den romerska poesiens dåinträffande blomstring. Augustus och hans vän Meecenas räknade ju Virgilius och Horatius såsom sina skyddslingar, och namnet meecenat leder härifrån sitt ursprung. Men hvart har mecenatskapet under seklernas framskridande tagit vägen? Tack varebildningens utsträckning, har det alltmera börjat öfvergå till nationerna sjelfva. Så länge folkens upplysning var ringa och deras högre intressen kringskurna af den stora massans egen okunnighet, kunde de prisade meecenaterna verkligen gagna konsten och hafva icke sällan gjort det. Men der konsten varit ett slags lånadt appendix till fursteglansen eler ett förnämt tidsfördrif och intet vidare, der har den icke kunnat slå djupare rötter eller knyta sig en varaktigare krona; den har rönt ett förstenande tvång, tagit skadliga intryck och urartat till produktioner efter en viss ritual eller smaklära. En helt annan ställning och utveckling bar hon tagit der hon ingått i ett helt folks medvetande. Man erinre sig konstens fulländning under den helleniska bildningens högsommar. Sedandess är man van att kalla henne gradmätare på ett folks kultur. Eller för att anföra ett annat exempel af en rikhaltig litteratur från nyare tider, nemligen Tysklands: månne den icke uppblomstrat på en fritt odlad jordmån, och kunnat göra det, utan att framlockas af den jordiska nådens solsken? Eller hvad menar väl Schiller i sitt poem Die deutsche Muses? Kein auvgustisch Alter blöhte: Keines Mediceers Göte Lächelte der deutschen Kunst. Sie ward nicht gepflegt vom Ruhme, Sie entfaltete die Blume Nicht am Strahl der Färstengunst. Von dem grössten deutschen Sohne, Von des grossen Friedrichs Throne Ging sie sehutzlos, ungeehrt. Röhmend darfs der Deutsche sagen, Höher darf das Hertz ihm schlagen: Selbst erschuf er sich den Werth, Gustaf den tredje, nitälskande för vårt språks uppodling och renhet samt för den fosterländska litteraturen, instiftade utan tvifvel Svenska . akademien i en : sådan afsigt, visserligen efter franskt mönster; men sjelf snille och skald till sin natur, förstod han att i de lånade formerna ingjuta nationella bildningselementer och , kunde såsom ett öfverlägset hufvud träda i spetsen för de poetiska förmågor och krafter, som förefunnos vid hans egentliga uppträdande. Väl säger man och har låtit påskina, att han supptäckt, en :Bellman, en Lidner, en Kellgren. m.:f., äfvensom man anför yttranden af honom, att det vore något att göra af den eller den karlen; men hvad af dylika påståenden kan innebära någon sanning, torde kunna reduceras dertill, att han gaf impulser till verksamhet åt de vittra drottarne, samt understödde och uppmuntrade poesiens ämnessven