Aftonbladet – 27 maj 1858, sida 2

torra nar man annu icke vagat upptora 1 klassen af brottslingar; de senares afvikande från lutherska läroformerna skall deremot vara affall och såsom brott stäldt näst efter gudsförsmädelse. Men om de senares såsom kätteri I: stämplade trosskiljaktighet ej mindre än de förres, och ofta mer, är följden af en uppriktig, om ock vilseledd öfvertygelse, hvaruti består väl då den egentliga skilnaden? Hvarföre skall det lemnas de förre fritt att följa sin) öfvertygelse, sitt samvete, under det de se-l1: nare vid det strängaste äfventyr icke få ega annan öfvertygelse än. statskyrkans, icke lyssna till något annat samvete än det der stora nallmänna, som domprosten Bring omtalar ? Om det verkligen anses omöjligt att kunna vara en god svensk medborgare utan att tillika vara god lutheran, så synes det i sanning lika äfventyrligt som inkonseqvent att förunna främmande trosförvandter svensk medborgarerätt, låta dem föra befälet öfver våra härar, : välja våra riksdagsmän, ja till och med, såsom fallet är med reformerta, taga säte och stämma i riksstånden, Vore det då ej bättre, mera följdriktigt, lättare. utförbart och framförallt mindre grymt och omenskligt att från Sverges gränser utestänga alla olika troende främlingar, eller ännu bättre, då i alla fall kontrollen här i det -hela blir overkställbar, alla utländningar öfverhufvud, och sålunda söka så godt man kunde här organisera ett litet lutherskt Kina, ett skandinaviskt Paraguay.efter doktor Francias metod? Att i sådant fall, likasom nu, man hade qvar ett icke obetydligt parti lekmän och prester, hvilka i tysthet hylla helt andra satser än den. rena evangeliska lärans, är väl sant; men gjorde mindre till saken, då i alla fall man ju icke synes vilja, hålla så mycket på öfvertygelsen som på det yttre bekännandet,. och-.då hufvudsaken ju synes vara att ha-personerna: inregistrerade i de kyrkliga rullorna, att ha en stor-skara af rättrogna — på papperet. Vi-ha här endast betraktat frågan i sin allmänhet,: utan att särskilt fästa uppmärksamheten .på den riktning, i hvilken. det :s. k. affallet sker, hvilket synts oss vara af mindre vigt, helst lagen icke--gördensringaste skilnad, om man affaller till metodismen eller buddhaismen, om man blir kalvinist eller fetiscehdyrkare. Opinionen har emellertid i detta hänseende riktat sina farhågor nästan uteslutande emot katolicismen, hvars förmåga att göra proselyter man isynnerhet synes frukta. Att romerska kyrkan af ålder visat sig ganska verksam i dennariktning, och dervid äfven begagnat andra medel än öfvertygelsens, äro vi långt ifrån att vilja bestrida. Men att hennes förmåga härutinnan skulle vara större än vår svenska kyrkas, förekommer oss besynnerligt, då den sistnämda: sedan trenne sekler tillbaka Hunnit slå så djupa rötter i folkets: sinnen och landets författning, samt icke allenast har till bundsförvandter nordbons lugna förstånd och nationallynnets rent protestantiska karakter, utan ock eger oinskränkt rätt att med öppet visir kämpa för sanningen, och dessutom ju lyckats erhålla till sitt förfogande tvenne sådana der yttre och på helt annan än öfvertygelsens väg verkande medel, nemligen å ena sidan hotet, då staten å hennes vägnar strängt. bestraffar hvarje konfessionel afvikelse, å andra sidan löftet; då luthersk bekännelse utgör ett oeftergifligt vilkor för inträde på den civila och. juridiska embetsmannabanan, för åtnjutande af de högsta medborgerliga och politiska rättigheter. Att nu, detta allt oaktadt, katolicismen synes vinna en och annan liten skenbar framgång, ehuruväl icke i ringaste mån jemförlig med dem, som t. ex. baptismen på senare tiden vunnit, synes. vittna .omett för handen varande religiöst svaghetsoch upplösningstillstånd inom nationalkyrkan; ett förhållande, som verkligen är behjertansvärdt, hvarföre det ock synes oss, att man skulle Sdagalägga mera vishet-och ömhet, om man i tid efter-sökte det ondas verkliga källa, än att såsom au -låta offren för detta missförhållande undergå ett lika barbariskt som fruktlöst lidande.. . Vidhållandet af en i andliga nål uppriktigt. fattad öfvertygelse — denna må au vara falsk eller sann — kan aldrig förnuftigtvis stämplas: såsom brott. -Ett straff för öfrigt, som icke innebär något slags försoning samt helt och hållet utesluter all möjlighet till förbättring, till återgång inom samhällets sköte, är icke: blott olämpligt, utan i zrunden förkastligt. Om svenska statskyrkan verkligen tror sig vara i uteslutande och allleles ofelbar besittning af den gudomliga sanningen, och på fullt allvar anser sig allena saliggörande — en sats, som hon väl ej öppet bekänner (ehuru. visserligen en och annan af de öppenhjertigaste prelaterna vid senaste riksdag framkom med åtskilliga yttranden i derna riktning), men i sina handlingar synes vilja låta förstå — så måste det väl för henne vara en gifven, helig pligt attoaflåtligen söka göra denna sanning fruktbärande och verkTsam. Att deremot, såsom nu är fallet, ställa de villfarande helt och hålletutom gränserna af hennes verksamhetskrets, är en art af proselytmakeri, som tillintetgör sig sjelf, då det just verkar en allmän domning och likgiltighet och icke framkallar andra rörelser än en viss. harm och motståndslust hos: enfaldiga hjertan, som famla efter sanningen, men deremot klart fatta och inse, att religionen är en sak, som icke kan. och. bör oktroyeras på menniskor, och anbefallas vid hot om straff och förlust af timlig välfärd, I Den sorgligt märkvärdiga, ehuru tyvärr inI galunda -olagliga dom, hvarigenom nu sex! -Åsvenska qvinnor jagas i landsflykt för en handling, som ingen förnuftig menniska lärer vilja kalla för ett brott, har ännu icke vunnit