Aftonbladet – 14 maj 1858, sida 3

lan blifvit gripen och instäld för general Castillas krigsrätt. — Revolutionen anses såsom besegrad, och uti Areqvipa råder ordning och lugn. insamlingen åt de finska veteranerna. Bland en nations heligaste pligter är utan tvifvel den att tillse, att de män, som för dess försvar gjutit sitt blod och offrat sin ungdoms kraft, ej lida nöd på gamla dagar. Också hafva de flesta folk, som betydt något i verlden, gjort det till en hedersoch samvetssak att vårda sig om sina gamla krigare, och le hafva härvid ledts ej mindre af omtanken om sitt eget sanna intresse än af billighetsänsla och tacksamhet. Ty det är klart, att det lugna modet hos krigaren skall i ej ringa grad höjas genom medvetandet, att hans fosterland antager sig honom, då han ej mer förmår att höja armen till dess försvar. Hur är det hos oss i detta hänseende bestäldt? Vi måste svara: ej som det borde; ty kuru skulle det eljest vara möjligt att män, som under våra senaste krig redligt kämpat för Sverge, på sin ålderdom lemnas att kämpa med armod och brist på det nödvändigaste? Dessa ord innebära ingen öfverdrift. Flera gånger na på senare tiden i tidningarne uppmaningar gjorts till insamling för i nöd stadde militärer, isynnerhet från sista finska kriget, och senast har Östgötha Correspondenten, på samma gång den öppnade en subskription för tveniie finska veteraner, genom anförande af fakta visat, att en verklig missvård från statens sida egt rum i afseende på de vördnadsvärda qvarefvorna från ett olyckligt, men för de deri deltagande stridsmännen i hög grad ärofullt rig. Här är en stor brist, ett stort fel att afhjelpa och rätta. Hos hvem ligger felet? Ej hos folket, för hvilket dessa gamle äro kära och som med glädje skall ge allt som erfordras för att bereda dem en sorgfri ålderdom. Det tillkommer representationen och styrelsen att taga saken om hand, och skyndsamt, ty snart skall måhända den siste af dem bortgå. Emellertid äro allmänheten och dess tacksamma gåfvor deras enda hopp; och vi efterkomma gerna den uppmaning, som red. af Östgötha Correspondenten stält till oss, att här i hufvudstaden öppna en insamling ej blott för de nämde begge veteranerna, utan äfven för en tredje, om hvilken tidningen har fö jande att meddela: Meritförteckningen lyder sålunda: 1790, Aug. 25. Ifrån volontär befordrad till rustmästare vid f. d. Kymmenegårds lätta infanteribataljon, med penningen. 1800, Juli 3. Befordrad till sergeant med indelt lön vid f. d. Nylandsbrigadens jägarebataljon, hvilken kort derefter uppsattes till dragoner. 1804, Juni 28. Erhållit befordran till stabsfänrik med underofficers lön vid f.d. Adlerereutska värfvade infanteriregementet. 1805, Oktober 2, Genom tjenstebyte trunsporterad till andre adjutant vid sistberörde regemente. 1808, Oktober 15. Utnämd till erhållande af medaljen i guld för tapperhet i fält. 1809,Juni 29. Befordrad till löjtnant i armån. 1810, Juni 19. Placerad att vara löjtnant vid Kongl Westmanlands regemente, med expextance-lön. 1811, April 2. Erhållit afsked på egen begäran. Under tjenstetiden varit kommenderad på gränsevakt vid Abborfors år 179T under 3:ne månaders tid; kommenderad till tillämnade fälttågen år 1796 och 1803; undergått oflicersexamen den 6 Mars 1805 och förrättat 3:ne månaders tjenstgöring vid f. d. H. M:ts enkedrottningens lifregemente å Sveaborgs fästning. Den 20 Februari 1808 inkommenderad till Sveaborg och öfvervar. derstädes belägringen i egenskap af kommendantsadjutant på Gustafssvärds fäste till fästningens öfvergång den 3 Maj samma år, då, tillika med öfriga garnisonen, förklarades som krigsfånge. Den 4 derpå följande Juli, efter flera förut gjorda fruktlösa försök, ranzonerade mig sjelf ur fångenskapen och lyckades slutligen, efter 3:ne veckors rodd utefter Finska viken och Ålands haf uti en liten båt, den 1 Augusti anlända till Åland, der företräde erhölls hos f. d. konungen Gustaf Adolf, som, genom. utfärdade order, befalde mig afresa till Norra finska armån, dit jag anlände den 3 September och blef samma dag genom generalorder placerad som adjutant på f. d. Savolax infanteriregemente, och bevistade sedermera alla de krigshändelser, hvaruti nämde kår deltog, samt hade derunder åtskiliga gånger förordnande att förrätta brigadadjutantstjenst. i Under elagringen af Sveaborg, vid den lika flitiga som onödiga kanonaden, erhöll jag af. en söndersplittrad kanonkulas spegel en ganska kännbar kroppsskada. Då kongl. Westmanlands regemente i slutet af Aug. månad 1808 i Sundsvall embarkerade på eti såsom obrukbart ansett gammalt uppruttet större skepp, som i största hast utrustades och förseddes med en, öfver 80 år gammal, :skröplig gubbe -såsom skeppare, samt en försupen, okunnig och rådlös styrman och en hop landtvärnsgossar såsom matroser, hvilka icke egde ringaste erfarenhet af sjöyrket, åtföljde jag detsamma; med denna utstyrsel skulle regementet afsegla till Finiand; men komne på hafvet, uppstod svår storm, hvarigenom den skrala skutan sprang läck, segel, stänger och rår m. m. gingo öfver bord, skepparen insjuknade, styrmannen var drucken och oförmögen till allt annat än att öka sitt rus; hvadan man ansåg räddning alldeles omöjlig, helst fartyget var redlöst och redan dref vind för våg emellan bränningarne, hvilka voro 2 å 3 mil aflägsna från närmaste land, derifrån ingen undsättning kunde väntas i anseende till stormen, utan emotsåg man hvarje ögonblick, att skutan. skulle törna emot något grund och slås i stycken; då erbjöd och åtog jag mig bestyret ombord, emedan jag kunde sköta och föra fartyg samt egde kännedom af farvattnet; hvilket, efter mycket bemödande och ansträngningar, slutligen lyckades så väl, att regementet oskadadt fördes i land vid egendomen Bennviks sjöbrygga, belägen nära Kaskö, der, sedan vattenlänsningsarbetet afstannat och truppen i största hast debarkerat, skutan sjönk några ögonblick derefter, och tyifvelsutan qvarligger der ännu. Under den minnesvärda bataljen vid Oravais den 14 September 1808 blef Savolax regemente emot aftonen kringrändt af fienden i samma ögonblick, som dess utmärkte befälhafvare, öfverstelöjtnanten m. m. Gustaf Ehrenroth, blesserades och bortfördes, och emedan den några och 70 år gamle, käcke öfverstelöjtnänten J. B. von Törne af dagens långvariga och häftiga strid var alldeles upptröttad och öfrige ännu tjenstbare äldre officerare med mindre afdelningar åt olika håll voro detascherade, så öfvertogs befälet öfver den qvarvarande truppen af mig: och denna trupp, lika utmärkt för sin ståndaktighet och tapperhet som det historiskt namnkunniga franska, gamla gardet, nemligen stupade, men gaf sig icke, utan, såsom sedvanligt var med finnarne, slog sig igenom fiendens öfverlägsna styrka, Under detta handgemäng fick jag min högra atm bruten, så att sabeln måste föras i venstra handen. Sedan genombrytningen var verkstäld, truppen åter formerad och ordnad, fortsattes det blodiga arbetet tills mörkret —, siat olarda Sint nå dat AIR.n so långa