Aftonbladet – 10 maj 1858, sida 3

tilj hvarje tänkande månniska, om icke lärarnes ne kande svar på lärjungarnes begäran om tentamins är något hinder för dessas afläggande? . Prot. O. yttrar äfven, att något hinder aldrig möt för lärjungarne att studera kurserna i den ordning som vore för dem lättast och lämpligast. Då vid större konkurrens af lärjungar, som santi digt bereda sig till hofrättsexamen, antalet af dugliga kollegier är så otiliräckligt, att det stundöm icke lyckas tentanden att erhålla ett sådant i nog gor tid för att deråt kunna egna det studium, som äfver närmast före tentamen är nödvändigt, till följd hvarai tentanden måste antingen mindre beredd våga en tentamen med oviss utgång eller ock rent af upp skjuta densamma och på samma gång uppgifva försöket att aflägga examen den tid han ämnat, samt börja sina tentamina om igen, vänlgen från första början, hvarigenom examensbereåclsen blir et glädje löst isyphus-arbete; då vidare prof. B. tenterar en dast under mellanterminerna och den del af terminen då föreläsningar ej hållas; då prof. O. ej beviljar någon tentamen i civilrätt förr än den i laghistorien är absolverad; och då slutligen piof. L. aldrig äfven om prof. O. har laga förfall, låter beveka sig att tentera förr än ej blott de begge nämde tenta mina, utan äfven åtminstone en sådan för hvardera af professore: na B. och R. äro undangjorda; så frågas: Vore det ej rätt och billigt att i omförmäldt afseende bereda lärjungen större frihet, då derigenom de påpekade olägenheterna, till gagn för de studerande och det juridiska studiet, skull bortfalla? Professor Olivecronas uppgift, att han examinerat flera personer som ej begagnat hans enskilta under visning, vilja vi väl icke helt och hållet bestrida, men en förklaring af förhållandet torde ej anses öfverflödig: Om neml. någon gång bland juris studiosi några äro filosofie magistrar, behandlas dessa af respektive professorer, namneligen professor Olivecrona, med en förekommande artighet och förbindlighet, som bjert afsticker emot det sätt som begagnas emot helt vanliga juris studiosi. Till dessa filosofie magistrar har. professor Olivecrona brukat hemställa, huruvida de velat njuta någon enskilt undervisning af honom eller icke; och att desse begagnat sig af den medgifna friheten lärer icke förundra mången, men vi bestrida, det en sådan frihet någonsin blifvit erbjuden åt någon annan af det jemförelsevis största antalet af juris, studiosi, nemligen dem, som skolat taga hofrättsexamen. Prof. O. skyr ej att, i sitt så kallade beriktigandes, der han talar i egenskap af juridiska fakultetens dekanus, vränga en mening som är ganska klar, om ock orden fallit förtydbara. Professorn säger nemligen att kollegii-afgiften (med hvilket ord hr prof. tydligen förstår afgiften för en termins kurs) at artikelförfattaren oriktigt uppgifvits vara 30 rdr rmt. Hvar och en kan genom en blick i den uti n:r 85 af. Aftonbladet införda artikeln öfvertyga sig: 1:0 att författaren yttrat, att professorerna O. och L., för den handräckning de genom sina enskilta kollo;ier lemna destuderande, emottaga ett arfvode af 30 rdr rmt hvardera, och 2:0, att han: med uttrycket .de kollegier som falla inom professorerna O:s och L;s verksamhetssfers menat all den enskilta unservisning de meddela, skulle ock denna undervisning räcka i två terminer och betalningen: erläggas i två repriser med 15 rdr i hvarje, X Som det emellertid skulle vara oss lätt att, äfven emot prof. O:s nekande, med en hel liten allmänhets intyg styrka sanningen af detta artikelförfattarens yttrande, torde litet hvar inse hvad bedömande prof. 0:s beriktigåndevs i denna del förtjenar. Slut:igen uppträder prof. O. till försvar för dei enskilta professorliga undervisningen, Artikelförf:n vidhåller likväl hvad han härom yttrat. Låt vara att enskild undervisning i juridik anses nödvändig och meddelas af professorer vid de flesta universitet; re B., hvars vupphöjda tänkesätt, prof. O, väl ej vill bestrida, medielar likväl ingen sådan undervisning mot betalning, och det utan tvifvel derföre att han, i likhet med hvad vi tro vara allmänna meningen, finner det odiöst att egenskaperna af enskild informator och offentlig examinator skola vara förenade hos samma person. SEEN RIE så