Aftonbladet – 7 maj 1858, sida 2

STOCKHOLM ten 7 Maj. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 28 April I går blef ändtligen landtdagen upplöst, och den mest obetydliga session, som i Preussen existerat sedan landet fick en representation, är således till ända. Tidningarne sysselsätta sig med återblickar och taga dervid gerna för sig de förflutna tio åren. Slutet af det med det galna året 1848 inledda decennium, i förbindelse med den förestående eller åtminstone från alla håll väntade nya tiden, inbjuder också verkligen till en efterräkning för att få en klar öfversigt af hvad i politiken är och bör vara. Det fattas naturligtvis icke i pressens återblickar bittra reflexioner, ehuru det alltjemt fortfarande polisförtrycket gör det nödvändigt att blott i försigtiga antydningar framlägga de dystra tankarne. Mera öppenhjertiga äro naturligtvis de nu åter något lifvade enskilta samtalen. Man börjar åter att intressera sig för Preussens politiska utveckling. De kommande händelserna diskuteras: med ett slags värma, och det göres i sällskapslifvet mången intressant anmärkning. I en af dessa kretsar talade man nyligen om det olyckliga reaktionsåret 1850, hvars verkningar icke på lång tid skola kunna utplånas. Man beklagade den förlorade tiden och blindheten hos en politik, som lät tillfällen, så gynsamma, att ett århundrade icke två gånger erbjuder dem åt ett land, gå obegagnade och onyttiga förbi. Någon sade: Detta Preussen hotades likväl i sjelfva verket år 1848 endast med att blifva förstoradt. och det har med största framgång arbetat på att undgå denna fara!... En annan träffade måhända ännu bättre spiken på hufvudet. Han sade: Man beskyller så mycket hr v. Manteäffel att han i November 1850 genom Olmitzerkapitulationen lade Preussen för Österrikes fötter. Och likväl är måhända fäderneslandet skyldigt honom tacksamhet för bibehållan Jet af en af monarkiens skönaste provinser. Antaga vi att den dåvarande krisen, i stället för att sina ut i sanden, hade logiskt och i djerfva drag utvecklat sig; antaga vi att det kommit till krig och att de preussiska träpperna, sedan österrikiska armen blifvit slagen, triumferande intågat i Wien; antaga vi alla dessa glänsände förutsättningar — hvem vet om icke en högre vilja i något medeltidsaktigt feodalt raptus förklarat Wiens intagande af dö preussiska trupperna för det lyckligäste tillfälle att — gifva Schlesien åter åt Österriket! ... I sådant fall har ju Manteuffel blifvit fäderneslandets räddare då han förhindrade kriget och hellre genast från början lät våra preussare för Österrike gå under det caudinska oket. Detta är visserligen ganska sträfva ord; men de beteckna; enligt min mening, bättre den allmänna stämningen än de afmätta och med afseende på den osynlige poliscensorn skrifna artiklar, som figurera i spetsen för våra opbositionstidningar. Att den 1 åratal tillbakahållna oviljan skaffar sig luft åtminstone i de politiska samtalen, är i och för sig ett godt tecken. Vintersömnen tyckes lida till slut, och den allmänna letargien synes vilja gifva vika för en friskare verksamhet. Emellertid ville jag säga er något närmare om de hemsända representanterna. Att hålla mitt gifna löfte i detta hänseende är visserligen icke lätt till följd af debatternas ringa vigt. Sedan kamrarne i slutet af Februari, tvärt emot andra kammarens beslut den 2 Maj 1856, hade förklarat sig emot ockerlagarnes up häfvande, kunde man icke vänta någöt godt af detta parlament ens på statseko