Aftonbladet – 3 maj 1858, sida 2

ske skall hans hustru framdeles då skänka honom sin förlåtelse. På detta yttrande, som talaren fälde till följd af sin naturliga välvilja, svarade ingendera af de unga männen. De hade längesedan kommit till samma öfvertygelse angående sir Marks karakter — att ingen förbättring var att vänta. Jag har hittat på en förträfflig ide, utropade baroneten och sprang upp från stolen; ett sätt att fördrifva den vantrefnad, som småningom smyger sig öfver 0ss. Som smyger sig öfver oss! afbröt Sam, leende. Som redan har smugit sig öfver oss, rättade sig talaren. Tänk om vi skulle besöka familjearkivet ? Förslaget blef begärligt antaget och Alan tillkallades för att vara dem följaktig. Då den gamle tjenaren hörde deras afsigt, vinkade han sin unga herre åt sidan och påminde honom vördnadsfullt, att ingången till detta rum under flera århundraden varit en hemlighet, endast känd af familjens hufvudman. Och skall nu blifva känd af alla, svarade baroneten, ty jag ämnar ej hafva några hemligheter. Sådana utså endast tvedrägt och olycka. Den är en dåre som ej hemtar någon lärdom för framtiden af det förflutna. Rätt! sade bankiren. Det förflutna är den vises vårdtorn och visar de klippor vi böra undvika. Mot ett beslut, som så bestämdtuttalades, kunde hofmästaren icke göra några vidare invändningar, men det var icke utan en hemlig fruktan han gick före sir Walter Herbert och hans vänner till riddarrummet, enligt baronetens tillsägelse, ty antingen föregaf han det, eller ock var han verkligen okunnig om elägenheten af det rum de sökte. — Då de kommo till det nämda rummet, funno de detsamma ordnadt för sir Walters räkning, hvilken, som våra läsare påminna sig, beslusat sofva derstädes. ( Forts.)