Aftonbladet – 3 maj 1858, sida 2

skrå MF—— — Öfverståthållarens förslag om förändring brandsläckningsväsendet i hufvudstaden var i sår föremål för öfverläggning på sockenstämmor i stadens alla territorialförsamlingary med andantag af Jacobs, der ärendet först i dag på eftermiddagen förekommer. Om förloppet och resultatet af dessa öfverläggningar äro vi i tillfälle att meddela följande. Uti Storkyrkoförsamlingen öppnades en öfverläggning af hr förste stadsläkaren doktor Carlsson, som väl ansåg behöfligt att förslaget underkastades en ytterligare pröfning, den han trodde bäst kunna ske genom af sockenstämmonämden valda komiterade, men till vinnande af detta ändamål ansåg skäl att församlingen nu godkände sjelfva den princip, som låg till grund för förslaget, och hufvudsakligen derföre, att den brist som nu visar sig vid eldsvådor, består delsi ofullkomlighet i befälet, dels i brist på vattenkörning, hvarmed en del aft hufvudstadens invånare särskilt äro orättvist betungade. — Alla andra, som yttrade sig, voro af motsatt tanka om principens antagande, nemligen ålderman Spångberg, grosshandlanderne L. Hjerta, Rinman och F. Schartau, kammarherren Liljenstolpe och smedsåldermannen Fagerberg. Med erkännande af Äöfverståthållarens goda afsigt ansågo dock alla dessa församlingsledamöter att man borde väl betänka sig, innan man förändrar organisationen af en inrättning, beräknad att användas blott sällan och undantagsvis för allas bästa, ifrån frivillig och kommunal, till byråkratisk eller med fasta årslöner. Ifrån samma utgångspunkt som d:r Carlsson, att bristen egentligen låg i befälets organisation, kommo de till en motsatt slutsats. Denna brist består egentligen deri, att hvem som ock utnämnes att hafva befäl öfver större eller mindre del af eldsläckningsanstalterna, så få de, när eldsvåda inträffar, vanligen ieke behålla detta befäl och hafva ingenting att säga; ty då kommer polismästaren, sedan öfverståthållaren, sedan kanske någon af prinsarne; den ene. tager befälet af den andre, eller ock gifvas motsatta order, och förvirring uppstår: För att afhjelpa detta behöfs ingen byråkratisk inrättning. Man har sett hvad de frivilliga brandkårerna i Göteborg och Norrköping ofta uträttat. De bestå af unga raska personer och välja sjelfva sitt befäl, hvarigenom man ock kan vara säker att en skicklig person väljes. Uti flera andra länder, särdeles England och Amerika, finnas flera sådana brandkårer, hvilka anse för en ambitionssak att täfla och utmärka sig. Det kunde äfven tillvägabringas här, om befälet finge åtnjuta någon utmärkelse. Ett befäl åter, som har fasta årslöner för en sådan befattning, skall, om lönerna äro någorlunda goda, önska att bli qvar till döddagar; och en sådan befälhafvare kan i början vara skicklig, men det aftager med åren. Gubbar kunna duga till hvarjehanda, en gammal man görhvad han kan, men är ej rätt tjenlig att användas vid eldsläckning. Brist på vattenkörare behöfde!ej befaras, om härvarande brandförsäkringskontor, brandstodsbolaget för lösören och Skandia uppmuntrades att vid eldsvådor betala de tjenstgörande. Det skulle kosta mindre än årsaflöningar för ett befil och manskap, som ändå blefve otillräckligt vid större eldsvådor. Den öfverklasade oredan af en massa blott gapande åskåare kunde ej afhjelpas genom den förändring som nu är föreslagen; den har till en del uppstått af den alltför långvariga klämtningen och -trummandet vid alla eldsvådor (det senare är nu inskränkt). Äfven vidrördes historiken af den för ett antal år sedan å bane varande frågan om eldsläckningens bestridande till-en del genom en civil nattbevakning och hvilken ej skulle hafva kostat på långt