Aftonbladet – 1 maj 1858, sida 2

ihåg ditt löfte, och dröj icke ett ögomblick att resa hit. Samma :afton for baroneten tillika med mr Elton oåh sin vän Sam till London. ; Gud vare lof! mumlade Alan, då han såg sin unge husbonde resa; ;han skall icke sofva i riddarerämnmiet. Hade den gamle mannen blifvit uppmanad att säga sina skäl till-.den fruktan han hyste, skulle han blifvit .satt i stor förlägenhet; det var en af dessa obestämda aningar, som det starkaste sinne stundom är underkastadt, och som vi, med allt det förnuft vi yfvas öfver, ej kunna göra oss qvitt. I den stilla enslighet, dit Mabel dragit: sig undan, afvaktade hon sin sista stund. Hennes :medfödda karaktersstyrka :hade ej öfvergifvit henne, men det var ståndäktighet utan; hopp. Sedan hon sett sin man beröfvas sin orätt förvärfvade rikedom, var hennes -hämd tillfredstäld; hon hade ingenting mer attlefva för. Tredje dagen, sedan hon afsändt brefvet till sin brorson, hade redan dagats. Den olyckliga qvinnan betraktade solstrålarne, som inträngde i hennes ensliga rum, med ett matt leende; hon anade att hennes pröfningar voro nära sitt slut. Bullret af en vagn hördes på gatan; det var någonting ovanligt vid en så tidig timma, och en svag rodnad spred sig ipå den döendes kind. Hon lyssnade. Vägnen stannade vid husets port. Han har hållit sitt löfte, sade den sjuka. Jag behöfver numera hvarken föda eller läkare. Demna mig, sade hon till läkaren, somr-stod; vid hennes bädd; jag har nunågot ennat att tänka. på än denna usla. kropp. En tjenstflicka inkom och hviskade: Sir Walter Herbert.