Aftonbladet – 29 april 1858, sida 3

trädare i etmbetet. Sången infann sig; d:r Lundvall möttog den och tackade. Men då han derefter återvände till sitt årbetsrum, .der. Törneros under tiden uppeHöll sig, syntes hån nedstämd; Hästan upprörd, höll fig för pannan och yttrade: Brort Jag täckåde Natio Vestmannico-Dalecarlica!s Hvad skölästudenfernå. tänka om en sådan elöquentice professor ?Han filie nemligen hafva sagt: Vestmanno-Dalecarlica; : Med en svag helsa, som icke uthärdade Köntöeh fukt eller i allmänhet luftens omedelbara invefkan, kunde Lundvall ej blifva någon flitig predikant eller a verksam pastor. Han behöfde snart, för ätt unna uppehålla sitt lif, den slutna kammarens värme och, för uppfyllandet af sivt åliggande, en embetsbroder till tjenstförrättande biträde: -Derigenom erbjöd sig för honom en rymligtid af omkring trettio år till idkande af hans klassiska, men isynnerhet hans teologiska studier, hvilka han oafbrutet fortsatte, tills, under de senäste åren, han blef besviken och öfvergifven af de gamla ögonen, som i:det närmaste förvägrade all vidare tjenstgöring. Om man tillika inhemtar, att hans själsförmögenbeter, alla, ända till minnet, denna de lärda skatternas både insamlare och förvaltare, med föga märkbar afmattning bibehöllo sig ända till de sista åren, så föreställer man sig lätt hvilken massa af kunskaper-förvarades i detta hufvud. Jemte de -trägna studierna förde han, så länge ögonen fjenstgjorde och främmande biträde icke bes höfdes, en ganska vidlyftig brefvexling, som för den lärde mannen i sin från både verldsrörelse och lärd verksamhet aflägsna landsort blifvit ett behof. Denna skriftvexling gälde underhållandet af gammal bekantskap och vänskap, utbytet af vetenskapliga notiser, reqvisitioner å nya lärda arbeten och, isynnerhet de sedaste ären, kompletttringen af. hans särdeles betydliga bibliotek, hvilket såsom vi hört sägas, redan för flera år sedan var försåldt till miecenater, som ärnade skänka det till Strengnäs bibliotek, eller betingadt att vid hans död lösas för eit öfverenskommet pris: Å j På sin ekonomi lade han ingen större vigt, än att han, den gamle ungkarlet, mätte till döddagar ega sitt skäliga uppehälle. Han hade inackorderat sig hos sin vice pastor, för hvilken ban hyste synnerligt förtroende och välvilja, och bade förbehållit sig en del af lokalen, fri kost och, vissa andra förmåner samt en årlig kontant summå, hvaremot den förre egde att uppbära hvad derutöfver pastoratet renderade. Han var rätt liten till växten och slutligen af ålder och magerhet hopkrumpen till em ganska obetydlig gestalt. En person, som en gång de senare åren besökte honom, har berättat, huruledes han, då han hade inkommit i salen, der den stora boksamlingen fanns, först småningom upptäckte att. han fanns i rummet, den lille mannen med den stora lärdomen, der han satt försänkt i sin stol och till hälften undangömd af en bokhyllstege. Han var äfven halt, så att han ständigt begagnade käpp, och hans gång var lutande och vickande; kan egde under sin akademiska tid en i befordringsväg mindre-lycklig medtäflare i den frejdatle rofessor Tranr. Denne var, såsom kändt är, mycket: eläsen i den. klassiska litteraturen och derjemte en betydande latinsk skald, för hvilka egenskaper och andra litterära förtjenster han åtnjöt stort anseende, ehuru hans karakter och Å hans hjertelag icke ansågos motväga det beröm, som I med rätta tilldelades honom såsöm vetenskapsman. Tranr var ej den, som kwide fördraga en Sf lvemak gynnad medtäflare; detta Sinnelag förrådde han genom många bittra, till och med hätska infall och; yttranden, som skriftligen och muntligem undföllo, honom. När: han sökt och erhållit Sädkrköpings; pastorat, tog han med ett latinskt poem afsked af sina vänner i Upsala, ibland dessa Lundvall. Den ironiska uppmuntran, han gaf denne såsom den rornerska klassicitetens förste målsman på platsen, kan knappast förstås, om man ej i orden inlägger en bänsyftning på Lundvalls förmenta underlägsenhet s åsom innehafvare af den latinska lärostolen, kanske också på hans figur och gång: : Quum Senones quöfidam premerent -Capitolia, pr esso. quis Latio vindex adfuit? Anser erat. När fordom. gallerna ansatte Capitolium, hvilken var då dess räddare i betrycket? Det var en gås.) f särdeles trakterad var Lundvall, under sin wvistelse på landet, vid besök af personer, som anläncle från det universitet, der han sjelf så lång tid varit lärare. Med oförtröttad uppmärksamhet emo ttog han underrättelse om allt, som rörde det gam la läroverket, och ej dermed tillfredsstäld, lät han den artigaste yttring af tacksamhet för hvad han hört, åtföljas af ett bihang frågor, hvilka ledde till. ytterligare upplysningars meddelande. Oaktadt den betänksamhet och varsamhet, den farhåga att stöta anclvas sympatier, som utmärkte honom, kunde han dock, vid sådana tillfällen, om statsliga, kyrkliga eller akademiska förhållanden fälla yttranden och omd ömen, som vittnade om jemförelsevis större frisinnig het än den, hvaraf personer at samma kategori oeb: ställning som han i en senare tid gjort sig kända. Men, hvad som är roligt nog; sin försigtighet åre!f han likväl ända derhän, att han, ehuru inga file re personer än Han och hans gäst befunno sig i ru mmet och ingen i närmaste grannskap, sjelf talade helt tyst, nästan hviskande, så snart han gjorde; en fråga eller fälde ett yttrande, som han ansåg wara af en mera delikat eller vådlig natur. Han dog såsom stiftets senior, och han var det i eg ar fvggensn afseende på både ålder och lärom i så väl andlig som verldsli ing. Packsamt äradt vare hans minne! E Mega Tge t— ememmmsm