Aftonbladet – 29 april 1858, sida 3

vänher med deltagande sins emellan njertigt DEeKtagade, att han gjort sig så mycket omak imed en examen på gamla dagar, af Hvilken hat icke skulle komma, så trödde man; dit skörda någon frukt, och oroades med affyttning fråh eh ort; som hunnit blifva honom kär, då han likväl möjligen icke skille hinna lefva till årets slut inom det nya hemmet. Skickelsen visade, huru fåviska de menskliga beräkningarne kunna vara, ty han lefde efter denna tid omkring trettio år. 7Såsom prest och teolog var han sträng lutheran och stridde för ett troget vidhållande af det i och med reformationen afslutade lärosystemet. Å ena sidan ogillade han högeligen och beklågade den nyaste tidens läserirörelser.. Den oregelbundna yttringen af en, om också verkligen religiös känsla tillbakavisade han, om den framträdde med anspråk på föredömlighet och reformatoriskt anseende, såsom den understundom visar sig hos den unge predikanten, som nyss lemnat seminarium; och han fordrade at församlingsläraren dogmatisk reda och begreppsklarhet. ÅA andra sidan fruktade han särdeles den filosofiska verksamheten, sådan den visade sig hos Hegel sjelf och inom hans skola, isynnerhet hos venstra sidans lärjungar. Deremot gladdes han hjertligen åt de rörelser inom filosofien, som syntes honom gynnsamma för kristendomen eller åtminstone icke fientliga mot den Man kan ännu minnas, medhvilket bifall och hvilken förhoppning han emottog Atterboms genom trycket meddelade studier till filosofiens historia och system,. Han gladde sig åt den riktning filosofien i detta arbete visade sig kunna taga, och han lyckönskade författaren till att kunna oförryckt fortsätta den bana han beträdt, men antydde i förbigående sin; fruktan, att sådant torde uteblifva, då afvikelsen och förirringen äro svåra att undvika. Dessa tankar har han uttryckt i sitt företal till Rogbergs predikningar, hvilket företal icke är vidlyftigt, men ett litet mästerstycke till både innehåll och stil. Den stora aktning han städse åtnjöt, grundade sig på-de egenskaper vi redan omnämt: lärdom, nit, samvetsgrannhet, humant sinne och ren karakter, ty ett snille-var han icke. Såsom författare har han, såsom Vi redan nämt, icke utvecklat någon högre grad af verksamhet. Likväl ådagalade han i detta afseende, bland annat, att han i den romerska poesien ej blott egde teoretiska insigter, kunskap och beläsenhet, utan äfven talang. Hvad den latinska prosan ahgår, bevisade han sig vara en ganska god stilist, om detta här något oegentliga uttryck får användas. Men — vi tillåta oss här en digression, för att snart återvända till dr Lundvall. Vi yttrade, att uttrycket stilist, begagnadt om den, som uppträder såsom författare på ett dödt språk, är oegentligt, och vi äro skyldiga att göra någon reda för detta omdöme. Vi föreställa oss, att de, som ligga djupare inne i de klassiska studierna och framförallt ega en-vidsträckt och grundlig beläseniet inom den latinska litteraturen, kunna, om de så behaga, nedskrifva en afhandling eller hålla ett tal på Ciceros språk, eller på Taciti eller på Livii eller på någon annan mera distinguerad författares , hvilken som helst. Vi föreställa oss äfven, att sådana latinkunniga män också kunna underlåta detta förfarande och istället begagna hela den romerska litteraturens tillgångar utan att i sitt författareskap binda sig af annan regel än den, att strängt hålla sig till gifven fras och den klassiska grammatikens fordringar. På det senare sättet isynnerhet skulle den moderne latinskribenten, då han -nemligen till formen skiljer sig från hvarje särskilt klassisk författare, kunna sägas egw stil, sin egen stil; men vid närmare besinning visar sig uttrycket, äfven i detta fall, vara oegentligt. Ty det är dock isynnerhet ordens sammanställning till. uttryckssätt, i frasen, som talet, skriften, framställningen eger den individuella ton och färg, som karakteriserar stilen. Men härmed är förhållandet i det döda språket mycket annorlunda än i det lefvande. I det förra är frasen någonting afslutadi och färdigt; i det senare deremot finnes ej blott ett redan tillvarande förråd af fraser, utan nya sådana kunna oupphörligen bildas, emedan författaren eller talaren kan, enligt den allmänna logikens och det särskilta språklynnets lagar, våga nya sammansättvingar till bildande af både egentliga och figurliga uttryckssätt, efter smak och behof, det vill säga, han kan, om han så vill eller behöfver, skapa frasen, hvarigenom hän förmår tillegna sig sjelfständighet och individualitet, hvilket i ett gammalt språk; i det :all, hvarom vi här talat, rentaf är en omöjlighet. Deh, som skrifver på ett dödt språk, kan säga mycket nytt, kan vara originel i afseende på innehållet. men hvad formen angår producerar han icke har udast reproducerar. Men tager man ej saken så Toga, så må man, om man så vill, gerna tala om sti! ifven i fråga om den akademiskt lärde, som meddelar sina tankar på något af de döda språken, Vill man au detta, så var dr Lundvall ovedersägligen en lacinskstilist ooh en ganska god sådan. Den smak. som herrskade under hans ungdom och medelålder, sisade ännu en anslutning till silfyveråldern och dess västa författares uttryckssätt. Man sökte det konsisa, utarbetade, polerade, afrundade, hvarjemte mar icke. försmådde de prosa epiteternå, hvilka äfven Lundvall i sin prosa ofta begagnade. Stilen svar .välbetänkt, konstmässig osh sirlig. . Denna smak åyllade Lundvall i sitt rent humanistiska författareskap. En senare tid har, så attsäga ciceronianiserat långt mera. Såsom teologisk latinförfattare. har han, då naturligtvis de teologiska iderna och begreppen egt sin stränga och oafvisliga fordran och utgjort Hufvudsaken, nödgats i månget fall vedersaka klassisitens. Äfvenledes var han en ganska god svensk stilist, hvilket icke alltid visar sig vara en ovilkorlig följd af klassiska studier. Ännu finnes det qvar en otryckt öfversättning af Horatius, af hvilken öfversätthing ännu torde finnas flera afskrifter efter anseckning å hans föreläsningar, och; såsom vi tycka ss minnas, äfven en öfversättning. af Ciceros skrift vom talaren och kanske ett och annat-i öfversättsättningsväg dessutom, möjligen förvaradt i de särskilta iUpsala studerande nationernas biblioteker eller i enskilta händer. Likasom: öfversättningens godhet vittnar om lärdom och begreppsskärpa, så vittäär uttrycksformens behag om finhet och smak, Atskilliga anekdoter fortlefva ännu från hans akalemiska tid, som. vittna om huru samyetsöm och noggrann språklärare han var, huru sträng, ej mindre mot sig sjelf. än mot andra, och huru finkänsliga och ömtåliga hans öron voro; till den grad, att ett el-mot grammatik eller prononciation tycktes förekomma honom nästan såsom en osedliyhet, en förbrytelse. Af dessa anekdoter tillåta vi oss anföra en eller annan, då de icke kunna vanhedra den aflidnes minne, men äro karakteristiska. Om ordens qvantitet och accentuering var han ytterst noga, ehuru det roade honom att. försäkra — eller förhöll det sig kanske verkligen så — att han sjelf, aldrig kunde vlifva rätt hemmastadd med prosodien. Han afhörde en gång, såsom vittne och domare, en-disputationsakt-och innehade då, såsom bruket fordrade i förra tider, en plats å ena bänken i koret å den stora Gustavianska lärosalen.:Han hörde speciminanten och opponenten upprepade gånger nämna och uttala namnet Livius Andronicus med oriktig tonvigt och säga Andronicus, Smärtan af detta gång efter annan förnyade solstygn i ett klässiskt och finkänsligt öra blef slutligen outhärdlig, . Oaktadt sin stora-humanivet; sin blygsamhet. eller rättare blyghet, som redan vär lifligen väckt af dem utmärkta, för alla synliga plats han i lärosalen innehade, och oaktadt hans skygghet för att såra någons känslor eller väcka uppseehde, kunde han ej afhåla sig från att uppstiga, och med en röst, som, mild och ljuf, blef, då den ovänligt ansträngdes, fin och skärande, utropa: An dro—ni—eus. En: annnan gång blef det hans egen otur att råka ut-för en imissägning. När han, ej långt efter sitt teologiska disputationsprof och:sin prestvigning, sökt och erhållit Munktorps pastorat i Westmanland, der han nu nyligen aflidit såsom. pastor, så fick han i