Aftonbladet – 24 april 1858, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Björnjagten på Kaninholmen. För några månader sedan kom in på passkontoret i Stockholm en italienare. Någon har beskrifvit honom såsom en karl med svarta lockar, Don Juans-ögon och en pittoresk drägt. En annan har försäkrat att han visserligen i klädseln hade tycke af en lazzaron, men i svensk upplaga; att hans ögon onekligen voro Don Juaniska, men å Ja Walin, och att de svarta lockarne voro snarare raka och bestämdt mycket grå. Vi ha icke sett honom och kunna icke med någon visshet säga, om den ene eller andre har rätt, hvilket också kan vara likgiltigt. Det uppstod ett samtal mellan italienaren och den hygglige notarien i passkontoret. Jag skulle fråga eccellenzan om jag kunde få fara omkring och visa en björn ? Ja, det skall ni begära lof till af öfverståthållaren. Jag skall säga eccellenza hur det är. Se jag har en bror och han har blifvit så illa sjuk, att han inte kan komma härifrån. Och sedan är det så kallt, så att det går ingen ångbåt till vårt land. Hvad skulle jag då lefva af och underhålla min stackars bror med? å fick jag se en liten björn, en lille bitte björn, som så snäll, så snäll och from och gör ingen menniska något ondt, och den köpte jag och ville visa den för några skillingar och förtjena litet pengar för att föda mig och min stackars sjuka bror. Om nu cellenzan bara ville hjelpa mig! Den excellenta notarien hjelpte verkligen den bedjande italienaren att sätta upp en skrift till öfverståthållaren, och öfverståthållaren tillät visning af björnen. Nu är det antingen den lilla snälla fromma björnen, eller också är det någon annan liten snäll och from björn som har underhållits en tid, jemte en lika godsint kamrat, på kronprinsens lustslott Ulriksdal. De fromma djuren ha der behandlats med samma uppmärksamhet, som eljest visas mycket inhumanare björnar. De ha haft sin uppvaktande kavaljer, sin kock. — Gud vet om de icke spisat på silfverfat. Fromheten och fetman ha vuxit i kapp. Antagligen har någon af det unga hofvet en ruskig dag satt sig att studera Fryxells berättelser om Carl XII:s björnjagter och häraf fallit på den iden, att de beskedliga kräken skulle kunna förkaffa sin höge egare ett storartadt?nöje. Man harmeddelat -sig med öfverhofjägmästaren; öfverhofjägmästaren har öfverlagtmed -hofjägmästaren. Resultatet blef att i torsdags försoktes en formlig jagl på de små; fromma björnarne. Infallet har icke nyhetens förtjenst. Hästslagtaren Karl Ekeblad annonserade för några år sedän, a:t resp. jagtvänner kunde få för 3 rdr bko person fara med ångbåt ut till en holme i skärgården; för att jaga en björn, som hr Ekeblad hade köpt från ett mena eri och skulle medföra på ångbåten; för att id komsten till holmen der släppas lös. sen a TRATT OEI