Aftonbladet – 23 april 1858, sida 2

stopolsbulevardens början vid Place de Chatelet voro trottoirerna på ömse sidor af Rivoligatan uppfylda med nyfikna, men försigtighetsmåtten voro i proportion dertill.: Förutom en oändlighet af polissergeanter, hvilka oupphörligt trängde folket tillbaka från gatan och med barska blickar höllo mängden inom sin stränga rålinie uppe på trottoiren, voro ridande poster dels i ständig promenad fram och tillbaka för att hålla gatan ren, dels stationerade för hvarje femtionde aln, alternerande med vedetter af linietrupperna, hvilande på laddade gevär med afskrufvade bajonetter. Sedan alla dessa extraordinära säkerhetsmått blifvit väl ordnade (på bulevarden sjelf voro trupper och nationalgarde uppstälda:i oafbruten här), och allting tycktes fullkomligt så pass arrangeradt, att en kejsare af Frankrike borde i all trygghet kunna färdas der fram, lemnar Napoleon III omsider sitt palats och begifyer sig — en helt annan väg, bakvägen längs kajerna upp till: bulevarden, låtande 20.000, kanske 40.000 menniskor stå der vid Rue de Rivoli gapande förgäfves, bevakade förgäfves! Nåväl, invigningen af bulevarden örsiggår i stor hast; man föreställer sig att aren skall komma Rue de Rivoli åtminone tillbaka, helst hela denna apparat af polis, ryttare och skarpskyttar ännu alltjemt der förbidar i orubbad position; folket väntar der sålunda tåligt ännu en timma, hvarunder il. M. — tager hemvägen öfver de gamla bulevarderna och rider in i Tuilerierna från en alldeles motsatt sida! Man kan alldeles icke förtänka Napoleon, att han efter hvad som nyligen skett aktar sin person och icke onödigt exponerar. sig — och man behöfver häri ingalunda se någon brist på mod — men detta är en -sak, en annan är, att intrycket häraf, specielt sådant det var för alla och enhvar af den stora mystifkationen annandag påsk, har någonting ytterst hemskt och ohyggligt, som på intet vis förminskas eller bortblandas af de entusiastiska vivatrop (af förklädd polis och half fulla nationalgardister från la Banlieue), hvarmed kejsaren vid tillfället helsades på hela den väg han red fram. Det är som jag ofvan sagt, tron på den napoleonska stjernan är uppenbart ej längre till, hvarken för kejsaren sjelf eller för allmänheten. t förra är redan betänkligt, det senare är måhända något värre. Jag bör för öfrigt här tillägga, att ryktet (hvilket dock icke, trots allt tvång, kan hindras från att tala mycket och veta något) redan flera dagar . förut haft att hviska om alldeles speciella anledningar till försigtighet vid den nya bulevardens invigning, och som sagdt är, om denna tvungna försigtighet sjelf vore mindre att tala, såframt den icke nunera röjde sig så öppet och verkligen så rentaf tafatt. Det är bekant, att ifrågavarande invigning skulle, enligt första bestämmelsen, ha försiggått redan måndagen förut, men att den då helt snöpligen blef uppskjuten, såsom det hette, för — påskveckans skull, på hvilken man icke hade kommit att tänka. Om denna pretext var i hög grad löjlig, har den verkliga anledningen, enligt hvad somaf väl underrättade försäkras, varit i så mycket högre grad allvarsam. Uppriktigt taladt, har det nog varit fråga om ingenting mer och ingenting mindre än ett nytt förtvifladt attfentat, men som denna gång upptäcktes tillräckligt tidigt för att förekommas. Det har blifvit mig med bestämdhet u:pgifvet från äll, derifrån jag under min vistelse i Paris cke erhållit ett enda meddelande, som icke efteråt visat sig fullt exakt, att denna första måndag, då kejsarens väntades till den nya bulevarden och då ingen särskilt utveckling af militärstyrka var påtänkt, icke mindre än några och sextio individer blifvit gripna och arresterade, hvilkas vilda föresats säges hafva varit att alla på en gång kasta sig som vilddjur öfver Napoleon och, kasta hvad det ville, ?ekrasera? honom. Lika litet som någonting härom i tryck kunnat blifva synligt, lika litet har man sig något bekant om dessa nya konspiratörers öde; allt sådant bedrifves i Frankrike i. den fullkomligaste ryska hemlighetsfullhet, och för att endast få nåsot säkert besked om ett sådant faktum, om sjelfva saken hvarom det handlar, erfordras källor, hvilka i:allmänhet icke ens stå mängden till buds. Attjag för min del någon gång kommit i besittning af upplysningar, som för er torde egt åtminstone nyhetens intrsse, må helt och hållet tillskrifvas min tur att hafva vunnit enskilt förtroende af personer, med hvilka förmodligen intet utländskt blad, icke ens den eljest särdeles väl underrättade Indep. Belge, genom sina korrespondenter står i förbindelse. Emellertid, vare detta nog sagdt, den 29 Mars torde slaget åter varit på vippen att drabba Frankrikes nuvarande chef; det var det måhända åter den 5 April, men då var — som vi sett — en armå på benen, och kejsaren red — bakvägarne. ; Det förundrade mången att i majestätets lysande omgifning dennasenare dag saknades — hans egen kusin, prins Napoleon. Han var af illamående hindrad?, hette deti Moniteur. Men om qvällen,.då jag genomvandrade den nya bulevarden, illuminerad och festligt smyckad och full af tusentals nyfikna åskådare, hade jag vid ett hörn det äfventyret att snudda förbi — hans kejserliga: höghet, som åtföljd af några förtrogna, i civil drägt och rökande helt borgerligt sin cigarr, äfven ganska riktigt var ute för att åskåda herrligheten. Sjukan måste alltså ej varit allvarsam, eller var den någon annan; äfven ett litet: bidrag, om ni så vill, till: den teckning af hela ställningen inom Paris och Frankrike, jag härifragmentariskt skick nedsatt för,er räkning på papperet! De enligt nya lydelsen af 14 riksdagsordningen valberättigade bland Stockholms invånare voro i dag kl. 10 f. m. samlade inför magistraten, Församlingen var så talrik, att stora rådhussalen var alldeles uppfyld