Aftonbladet – 22 april 1858, sida 3

kunna i någon mån motsvara den idealiska estalt af den store sångaren, som sväfvar för vare svensk; som har ett hjerta för den fosterländska dikten. Hos Bellman, sådan han här framträder, återfinner man icke hufvuddraget, sorgen i rosenrödt; som genomgår hela hans skaldSkäp och personlighet. Man ser honom icke, såsom lämpligast torde varit, om han nödvändigt skulle framställas, mera trädande i bakgrunden och tyst aktgifvande på de burleska upptågen, .det brokiga folklifvets många. otaligt nyansefande stämningar af lustighet, glädje och vemod och dessa odödligt Kostliga gestalter, som han uppfattar med en gödmodig ironi; derföre att han känner sin egen med : vemod blandade lefnadslust beslägtad med deras, ehuru denna uppträder i obändigare och klumpigare former. Nej, Bellman framstår här företrädesvis såsom lustighetsmakaren, såsom korag för hela det toklustiga och bacchanaliska sällskapet af Mollbergar. Movitzar och Bredströmar. Hans högre -natur och de egenskaper, genom hvilka han står öfver de honom omgifvande vilda och komiska figurerna, äro deremot sinnebildligt utiryckta genom några mytologiska arrangementer, i det Bellman, medan hela det: vildt tumultuerande dryckessällskapet plötsligen förstenas, af gracerna föres till Olympen, helsas af Anakreon och lagerkrönes, Denna scen jemte sluttablån var onekligen mycket vacker. Men det är en svår uppgift att framställa i dans helleniska gudomligheter, hvilka sväfva för vår föreställning i all den glans som antik plastisk konst förmått gifva dem. Hvarken Amor och Bacchus i första scenen eller gratierna i finalen togo sig särdeles gudomligt ut, och denna sammanblandning af helleniska elementer med rent nordiska verkar i det hela förvirrande och störande. Man har för länge sedan insett, att benämningen Nordens Anakreon för Bellman är alldeles oegentlig och att den äfven i sjelfva verket är mera förringande än upphöjande. Bellman begagnade sig ock visserligen i sina sånger af hvarjehanda grekisk-mytologiska figurer och namn, men han brukade. och utvecklade dem så egendomligt och sammanband dem så nära mel den nordiska bacchantismen och naturåskådningen, att ingen enda. smula af hellenism finnes qvar uti dem, utan de ha från antika förvandlats till rent svenska. Herr Bournonville såsom Bellman var ypperligt maskerad och utförde sitt parti med en vighet, -ett lif och i några ögonblick en inspirationens eld, som måste väcka förundran och som framkallade stormande bifall. Herr Bournonville blef efter balettens slut framropad och emottagen med lifliga applåder. Fru Sundberg, som vid sitt första framträdande på scenen, efter en längre tid genom: sjuklighet vållad frånvaro, mottogs med en stark applåd, utförde ganska lyckligt Ulla Winblads parti, för hvilket dock hennes individualitet icke specielt lämpar sig. Herr Elmlund var en präktig Mollberg, kanske liet för sirlig, och alla de öfriga fredmanska figurerna gjorde en ypperlig effekt. Pubiken tycktes också vara i hög grad belåten. Före baletten gafs Moretos fina och ypperiga lustspel Stolthet mot stolthet, som uppfördes n enda gång i vintras och sedermera legat nere under flera månader. Det gafs med ganska god ensemble och mottogs med lifligt bifall, hvilket pecielt vid flera tillfällen egnades hr Sundberg för hans spel såsom den förslagne och kalkaktige Perrin. Hr Schwartz hade icke betydligt modererat sitt spel-sedan sist; Fru Tedin kunde i senare delen af sitt parti icke ned ungdomlig energi och natursanning återrifva de olika rörelserna af den vaknande och stegradepassionen med dess hopp och ingest. Att hr Uddman kommit att spela herigens rol, då bland andra hr Almlöf finnes att tillgå, måste-väcka förundran. Efter styckets slut började en länge ihållande skärnytsling af handklappningar jemte rop på hr Sundberg, hvilket fortfor tills slutligen ridån sick upp och fru Hedin framträdde och motog en applåd.