Aftonbladet – 22 april 1858, sida 3

TEATER. På Kongl. teatern hade mani går nöjet itt få se hr Bournonville uppträda i den af ronom komponerade baletten Bellman eller olskan :på Gröna Lund... Detär en god-tanke utt i ett dansdivertissement inlägga bilder från len Fredmanska .verlden och ur folklifyet unler den gustavianska tiden; men det är en kinkig ippgift att vilja framställa Bellman sjelf såsom den medelpunkt, kring hvilken detta lif rörer sig. Man har på den senare tiden inom Iramatiken sett en hop försök att framställa serömda litterära och poetiska personligheter, Schiller, Birger m. fl., icke på sådant sätt, att le framstå såsom dramatiska karakterer, utan så att hufvudsakliga intresset vinnes genom en lyckad maskering samt genom att påminna iskådaren om de poetiska verk den mannen har utfört, samt till och med försöka att visa, ru diktverken blifvit till, blotta sjelfva det poetiska maskineriet, om vi så få säga. Men om ett dylikt försök ur estetisk synpunkt blir något äfventyrligt i ett drama, så blir det tiofallt äfventyrligare, om det är uti en balett soma man sålunda vill ge oss ett slags poeriskt-litterärhistoriskt porträtt af en stor skald. En sann bild af den Bellman, som lefver ett odödligt lif i sina sånger och genom dem i svenska folkets hjertan, skulle den störste dramaturg näppeligen kunna gifva, med anlitande af den poetiska diktionens alla resurser; så mycket mindre kan man då begära, att en blott dansande och piruetterande Bellman skall