Aftonbladet – 21 april 1858, sida 3

arfvoden att inkassera. Men, som han slägt janmärkte, var det icke något ondt, somej förde n got godt med sig. Dick hörde sin fiendes flykt, och i följd deraf de vigtiga pappereis förlust, utan stor saknad. Ej att han var likgiltig för rangens och rikeddmens fördelär — Han skulle känt en stolthet att vinna dem för Marions iskull — men hvad: voro! dock de, frågade han sig sjelf, i jemförelse -med de bepröfivade vänner. han varit -så: nära ätt förlora? iHvad voro väl baronetskapet och Cröwshall emot Pet och hennes bror? Du skall komma i besittning deaf till slut, sade Sam, hvilken han meddelade sina tankar; annars. skulle jag vara frestad att ivackla i min tro på himmelens rättvisa, liksom jag länge tviflat på jordens; Det ligger någonting upprörande i den tanken, attmenhiskan skulle få lida för sina dygder. I de båda vännernas hjertan fans emellertid en. djupare bedröfyelse, än något verldsligt intresse kunde framkalla: -Gog var döende. Från den stund; läkaren såg honom efter det våldsamma uppträdet, förklarade han honom. .utan hopp.; Allt hvad han, kunde göra, var att genom rogifvande medel: söka stilla hans yrsel. Han trodde att Pet var död, och hans hotelser om hämd voro förfärliga. Hvar är min syster ? frågade Sam. Ier hon varit under de sistå tolf timmarne: vid Gogs bädd, svarade Webb. Lider han ännu mycket? frågade Dick. Hans plågor äro rysligan, svarade den förre. ; Då de unga. männen, kommo in, i tältet, lyfte Pet sitt. finger till läpparne, till: tecken ått de skulle gå tyst. Den lidande mannen hade somnat — ett -förebud till döden... Då destodo och betraktade: honom! undet: tystnad, funno de att hans drag återfått mycket af sitt fordna uttryck; der fans hvarken plåga