Aftonbladet – 19 april 1858, sida 3

Om språkfrågan. Vv. Ernst Ludvigs yttrande i språkfrågan är verkligen en nära nog outtömlig grufva. Man skulle kunna skrifva en afhandling öfver nästan hvarje rad! — Efter att jag i de tre föregående artiklarne belyst några af hans snillrika framställningar, skulle ännu mycket, oändligt mycket, återstå att säga om det återstående. :Jag har dock kanske redan allt för länge uppehållit mig och allmänheten med hans satser, och jag skulle redan: nu önskat att kunna öfvergå till granskningen af Sv. Tidn:s -allvarsamma språkartikel. — Ja, jag ville, som sågdt, lemna E:L; men det var mig i sanning rent omöjligt att helt och hållet gå förbi fortsättningen af hans artikel! Såken är den, att de genialiska åsigterna följer hvarandra så slag i slag, att man, mot sin vilja, blir fängslad och qvarhållen! — Så öfvergår han t. ex;, omedelbart efter sina räsonnementer om Platttyskan, till framläggandet af sina åsigter om språkenas inre väsende, ursprung och uppkomst i allmänhet. — Se här den klart lysande blixt han framkastar öfver en del af den högvigtiga frågan: Det gifves allmänna lagar för tanken, hvilka äfven ligga till grund för språket... En bland dessa lagar bjuder t. ex. att göra skilnad mellan ental och flertal, mellan jaget och icke jaget, subjektet och objektet.. — — t Detta är visst obestridligt. Hvem har likväl sagt, att man icke skulle skilja på: dessa saker? Talsvenskan eger — jag behöfver knappt upprepa det — förmåga af dessa bestämmningar.: Hela skil j naden är, att talsvenskan nöjer sig: med att ange hvarje sådan . bestämning en. gång, då skriftsvenskan bestämmer numerus tvenne gånger i samma. mening, eller genom både subjektet och verbet;d.iv..s. emellanåt, när den så kan, hvilket t--ex.sicke är fallet i; SAALE RAR