Aftonbladet – 17 april 1858, sida 3

— Bötter och tårar vöro lika fruktlösa. För gäfves försäkrade jag honom, att jag var Walters maka; han svarade blott med ettmisstrogetileende. Den våldsamma sinnesrörelsen hade de bedröfligaste följder; innan jag kom till Holm, dit hän förde mig, var jag i den vildaste yrsel och hade sedan, under många veckor, ej det ringaste medvetande. Tiden fö gick, jag visste ej huru länge min sjukdom varat,, fortfor hon med sorgsen röst. Då jag var nog återstäld att höra honom, emottog jag ett besök af min förrädiske kusin, hvilken, ehuru han låtsade alltjemt betvifla mitt giftermål, underrättade mig om Walter Herberts död och tillbjöd mig sin hand; Jag förkastade den med afsky och fördrade min frihet, som han ej längre kunde neka mig, ty mitt vistande vid -Holm hade: blifvit bekant genom den läkare han nödgats tillkalla under min sjukdom. Till mitt barndomshem kunde jag ej återvända — en främling egde nu det. Min far hade upphört att vandra till sin makas graf; han sof vid hennes sida. Jag återvände till London. Hur olycklig kände jag mig ej, då jag närmade mig Templet — scenen för min-korta-lycka, för mitt djupa lidande. Det var verkligen så, jag var enkal . Det gamla qvinna jag haft till min uppassning mottog mig kallt — hvarföre skulle icke hon tro på min brottslighet? Hon lade ett bref i min hand, som Walter lemnat henne några dagar före sin död, och hvilket hon med :ed förbundit sig att ouppbrutet gifva åt mig. Jag tog det mekaniskt och gick tillkbäkatill min ensliga boning. Och Har ni qvarsdetta bref? frågade mr Barnard. Det har aldrig lemnat mig, svarade miss Atkins-och tog upp det ur en liten silkesbörs, som hon bar vid ett svart band kring: hälsen. Läs det — Jäs detv, sade hon, på det häftigaste: uUpprörd3 min tunga skulle förlamas, mitt hjerta brista, om jag , vore tvungen att upprtepa: dess rysliga innehåll.